Ett gömt behov

Det är svårt att hinna skriva blogg när man jobbar heltid och har ett annat liv. Ni får nöja er med de få smulor jag ger er, helt enkelt. Idag ska det handla om barnuppfostran. Jag vill säga att allt detta som jag skriver handlar om min uppfattning. Den är inte mer rätt eller riktigt än någon annans, man behöver inte hålla med, och jag kräver inte att alla ska tycka likadant.

Som många av er vet är jag förskolelärare, vilket gör att jag självklart brinner för dessa frågor. Några tänker väl att förskolan/skolan inte ska barnuppfostra. Fel, fel, fel. Det ska de, i allra högsta grad. Läs läroplanerna så står det där, svart på vitt. Så självklart intressear även barnuppfostran mig, även om jag inte har barn.

Det är bara det att jag tycker det är ett sånt värdelöst ord. Det borde inte heta barnuppfostran. Nu tänker ni: "Varför då? Man uppfostrar ju barn." Det är förvisso sant  - det är barn som blir uppfostrade, men målet är att de ska bli samhälldugliga medborgare, helt enkelt vettiga vuxna. Så det borde heta vuxenuppfostran. För det ger ett helt enkelt ett annat perspektiv på det - att det inte är vad det är som är det viktiga, utan resultatet. Vad de blir och våra intuntioner - vad vi vill att de ska bli. Inte sagt att de kommer bli det, men uppfostran måste ske, anser jag, med tanke på att barnen ska bli vuxna. Nu tycker väl de flesta att det är självklart, men det är det inte.

Se till exempel det här med curlandet. Att man gör allt för sina barn. Ja, du älskar de och vill inte att de ska fara illa och få allt gott i världen. Men vad gör det för nytta i deras vuxenliv? Genom att det curlas så skapas det ett beroende av dig. Ditt mål som förälder, och förskola, skola måste väl vara att de ska klara sig utan dig, så långt som möjligt? Inte så att de ska säga tack och hej när de fyller 18 år och du inte finns i deras liv längre, utan att du finns i deras liv, inte på grund av materieltbehov, eller ett behov av hjälp, utan att de vill ha dig i sina liv för att de väljer det.

Samma sak tycker jag med att barn ska visa respekt för äldre. Nej. Barn ska inte visa respekt för äldre. Barn ska visa respekt för andra människor, precis som vuxna ska göra. De kanske inte har lärt sig vad det innebär - det är våran del i saken. Men vuxna har ingen specialbiljett till respekt. Varför ska vi ha det? För vi har levt längre? Nej. Barn ska respektera dig för att du respekterar dem, och för att man inte behandlar sina medmänniskor hur som helst. En 14-åring ska inte säga fitta till sin mamma och pappa, men det ska de inte heller göra mot någon annan. Det är inte, enligt mitt tyckte, värre för att de gör det mot en vuxen. De försöker bara provocera mera, vilket tillhör en viss ålder. Däremot ska barn, och vuxna, visa solidaritet med sjuka och svagare människor. Så, när jag erbjuder min plats i bussen (vilket få gör nuförtiden) till en dam med käpp är det inte ålder det beror på. Det beror på att hon har ett större behov av att sitta än vad jag har.

Sen, en liten parantes, att man blir myndig vid 18 års ålder innebär inte att du inte får bestämma. Det är klart en 16-åring har rätten att bestämma över sitt liv, ingen människa kan hindra en annan människa från att göra vad de vill. Däremot har föräldrarna ett ansvar för vad barnen gör, och barnen får inte göra vad som helst utan förlädrarnas medgivande, det är långt ifrån samma sak.