Ett gömt behov

Var och såg en dag med mamma på filmstaden söder i lördags. Den var bra, bättre än jag hade väntat. Nej, jag har inte läst boken.

Kortfattat: Handlar om en man och kvinna och deras historia genom... 20 (?) år på samma datum; 15 juli. Resten av dagarna får man inget veta om.

Alltså, idén att visa en dag ur människors liv, och inte mer, är ju genialisk. Det gör det intressant, men samtidigt den där öppningen för att kunna använda sin egen fantasi. Emma är rolig, och får mig att skratta högt flera gånger. Dexter, tja, han är en riktig skitstövel men man känner ändå sympati för honom. Och jag kan (nästan) inte hålla mig för tårar i slutet. Jodå, det går. Men det är med god vilja.

Frågan är om det är filmen eller boken, handlingen, som är bra. Jag skulle tro boken, faktiskt. Hade jag läst boken hade jag förmodligen inte blivit lika imponerad, då det egentligen inte är någon som briljerar som skådeseplare. En ganska vanlig romantisk komedi, fast det ska nog ses som ett drama.

Men, jag kan ändå rekomendera den. En feel good film som får dig att le, helt enkelt.

Såg precis på gränsen. En svensk actionfilm om den norsk-svenska gränsen julen 1942. En svensk soldat irrar sig in på den norska gränsen, och filmen handlar om konsekvenserna av detta.

Filmen var en helt okej actionrulle, ovanligt bra för att vara svenskfilm. Men egentligen gav det inte så mycket svar på frågor utan gjorde så jag fick mer frågor. Med andra ord: den berättade ingen realistisk historia om beredskapstiden i Sverige.

Men vad hände egentligen med de 300 svenskarna som försvann vid norskagränsen under kriget? Jag skulle väl gissa på 1, några dog i eldstrid med tyskarna (när de förmodligen hade hjälpt norska motståndsmän) 2, några tog livet av sig 3, några frös ihjäl 4, några desterade 5, några är fel i statistiken. Men det vore ändå spännande att få reda på hur mycket eldstrid det egenligen var mellan tyskar och svenskar. Det kan ni väl luska fram? Och hur många svenskar dog egentligen i sverige under andra världskriget? Och av vad? Hur många i anfall? Och hur många hade vi ihjäl? Så mycket frågor, frågor som gränsen tyvärr inte ger svar på.

Sen gav filmen vatten på min kvarn. De försöker inte framhäva tyskarna som några sympatiska typer, vilket självklart stämmer överens med alla mina fördomar om tyskar. (Ja det finns jättemånga trevliga tyskar. Men det finns alltid en liten, liten bit i mig som ändå alltid vet vad tyskarna egentligen går för.) Ja, jag jobbar för att få bort den sidan av mig. Men gränsen bättrade inte på den känslan för ikväll i alla fall.

Summan av kardemumman: gränsen är sevärd som en lite ovanlig svensk actionrulle, men tro inte att ni kommer få ett historiskt dokument presenterat för er.

Så satt man här igen då, och såg en över 2 h lång Harry Potter film. Jag har sett alla, men inte läst samtliga böcker. Jag fuskar lite sådär, det tycker jag man får.

Skådeselearinsatserna säger jag inte mycket om - de kan sina roller och det ÄR ju sina karaktärer. Det går inte att säga något om det. Däremot märker jag att jag inte minns vad som har hänt i senaste filmen, eftersom jag har sett de med ganska långa uppehåll. Det blir lite av ett problem, svårt att veta vem som är vem (det är mycket namn!) och komma ihåg vad som har föranlett det som händer i denna film.

Dödsrelikerna del 1 känns verkligen som filmen när Harry och Co blev vuxen, den är är mörk rakt igenom och de ljusa scenerna som har funnits i tidigare filmer känns som bortblåsta. Jag har även svårt att se att denna film skulle vara lämplig för barn, vid flera tillfällen skvätter jag till ordenligt - jag blir riktigt rädd! Filmen känns även lite lång, men böckerna är ju det med, så det kanske är förståligt? Detta till trots av att många scener går fort och är fyllda med action.

Men självklart kommer jag se även den sista delen, jag vill ju veta hur det går! So, don't kiss and tell!