Ett gömt behov

Har bloggat en del från mobilen, konstig sak dock: kan inte se de inlägg jag har skrivit via mobilen på min första sida på bloggen, alltså när jag har loggat in. Den syns ju så klart på bloggen. och kommentarer verkar jag inte kunna läsa på mobilen av någon anledning, så om jag inte svarar på era kommentarer kan det bero på att jag inte ser dem. Eftersom jag inte ser inläggen kanske jag inte heller ser kommentarer menar jag. Annars så har jag kollat på Idol och ätit B&J ikväll. Det är riktig lyx det. En dag ska jag skriva om nya Idol året, vem jag hejar på och så. Kanske imorgon? Vi får se. Står på schemat att gå och träna imorgon. Och på söndag. Jobbigt? Ja. Nödvändigt? Ja. Fan, man ska inte ha nästan en veckas uppehåll. Inte bra för motivationen. Vilket dravel det blev!

Tänkte skriva om dag 10 idag. Men det handlar om vad jag har på mig idag och då borde jag ta ett foto. Och jag pallar inte med hela proceduren med att fotografera, lägga upp bilden och så vidare. Fast iof, kanske blogga via mobilen? Känns enklare så. Vi får se hur det blir.

Jag tror att det lönar sig hur du beter dig, inte bara nu utan även sen, i ett senare liv. Så alltså tror jag på någon typ av renkarnation.

Om du är en god människa - definitionen av det är svår, men det handlar om att göra gott - då kommer du tjäna på det, om inte nu (vilket du oftast gör) så senare. Att vara god är inte alltid lätt, men för mig är essensen i att vara god att vara etisk. Inte vilja se någon annan lida, ge någon annan smärta - även om det ger dig själv fördelar. Att vara solidarisk med de svagare, att vi alla är jämnlikar oavsett tro, kön, sexualitet , etnicitet, utseende och så vidare. En god människa strävar också efter något som jag ser som det omöjliga, att inte vara egoistiskt. Att göra saker utan egen vinning.

Så jag tror. Väldigt mycket. Men jag säger inte att jag lever efter det som jag kanske borde, men delar av det, ja, det försöker jag verkligen leva efter. Är det en religion? Jag vet inte, men tror det gör jag. Dock inte på en eller flera gudar...

Ett ögonblick, så snabbt går det när jag inser att jag tappat bort något. Det kan vara lite vad som helst. Ofta en plånbok, nycklar eller en mobil. Och jag vet hur det känns, precis. Det kramar till i magen, paniken börjar växa och jag blir allt mer stressad. Det har hänt allt för många gånger för att jag ska glömma bort hur det känns. Och jag letar, allt mer stressat och desperat. vänder upp på väskan plånboken är inte där.

Eftersom detta har hänt mig några gånger börjar jag numera kunna ta dessa ögonblick med viss ro. Jag vet hur jag ska agera, vart jag ska ringa. Det gör det inte bättre, men dessa panik ögonblick blir i alla fall något mer lugna.

En fucking vecka på jobbet, sen är det dags igen. Feber. Hosta. Har varit och jobbat idag och utgår från att jag ska jobba imorgon, kvällen/natten/morgonen får avgöra det. Men det gör mig trött. Sjukt trött.

Jag har inte haft en bästa vän sen 7:an eller 8:an. Sen fick jag något som jag nästa anser är ännue bättre. Nära vänner. Idag skulle jag säga att jag har 6 - 7 stycken nära vänner, det går lite i perioder, men de flesta är konstanter och har varit det sen.. gymnasiet? Eller längre.

Hur vet jag då att det är en nära vän? Det är när behovet av att höras varje dag har försvunnit, för man vet att de finns där. De ringer när det är upp och ner, och om man inte har setts på länge - ja, då är det som det inte har gått många minuter sen sist. Den självklara känslan av att vara. Och dom som jag idag anser är mig nära, ja, de kommer förmodligen finnas där när jag göra mina sista dagar med.  Och jag hoppas ni vet vilka ni är.

Förresten, Hellström säger det som jag känner om mina vänner, på ett ganska bra sätt (även om låten snarare handlar om en annan typ av kärlek.)

Innan Veronica var vi på den Indiska restuarangen Cardamom (t-bana rådmansgatan), tyvärr var vi ganska ensamma om att vara där, men vi kom dit tidigt, klockan 17.00.

Vi bestämde oss för att bara äta huvudrätt, men kyparen bjöd på förrät i form av sallad och papadam. Mycket trevligt att bli bjuden på det, och oväntat. Har aldrig hänt mig förr.

Jag beställde lamm korma, och Herr T Lamm Balti. Min mat hade etiketten mild, men för mig innebar det en perfekt hetta. För hettan fanns där, även om den inte tog övertaget. Lammet var inte så där segt som lamm kan bli, men ett visst tuggmotstånd fanns ju. Naan brödet vi beställde till var mycket gott, och passade perfekt att doppa i såsen från grytan.

Herr Ts mat var märkt "farily hot" och som han sa: "Om jag gjorde det här hemma, skulle jag försöka att få det till den här styrkan." Och det är sagt av en man som har en förkärlek för hetmat. Vid första tuggan "Ja, hett skulle jag säga att det var." och jag såg allt att ögonen tårade lite. Så, min rekomendation är att ni kanske börjar med den milda smaksättningen om ni är oerfarna av starkmat.

Det blev ingen efterätt, men en kaffe, som de också bjöd på. Väldigt trevligt även det. När kyparen kom frågade han Herr T om styrkan var bra på maten, ett inslag som Herr T uppskattade. För mig kostade det ca 200 kr, med mat och en öl.

Ett ställe att rekomendera för en indiskmåltid, helt klart!

Igår var det Veronica Maggio på Grönan. Jag blev väldigt glad när jag förstod att hon skulle spela, hennes senaste skiva är en av de skivor som har spelats mest i min Iphone under 2011.

Så vart jag tyvärr lite besviken. Först och främst såg jag mer eller mindre ingenting, men det gjorde jag inte på Håkan Hellström heller och därifrån kom jag hem gladare. Sanningen var den att ljudet inte var det bästa. Mellan varven (speciellt tydligt blev det i "Dumpa mig") så hörde jag överhuvudtaget inte vad hon sjöng. Det var "mummel mummel... Dumpa mig." Beror det på att hon inte sjöng ut ordentligt? Eller att vi stod på ett sånt ställe att högtalarna inte nådde oss? Jag vet inte riktigt, oavsett vad blev det ingen bra upplevelse.

Vi gick strax innan det var slut, under "Jag kommer", då alla sprang närmre och skulle dansa. Och det var ett av de andra problemet: klientelet. Mycket 17-18 åringar som inte kändes speciellt konsertvana, och därmed inte känner till vanligt hederligt konsertvett. Sånt gör mig förbannat trött. Du behöver inte komma på en dålig lögn för att komma framåt, det räcker med om du säger "ursäkta." Jag står där jag står därför att jag inte vill vara så jävla lågnt fram. Och vad är grejen med att stå och snacka med sina kompisar hela tiden (alltså stå i en liten ring och överhuvudtaget inte kolla på scen) och sjunga andra artisters sånger? Jag förstår inte! Vad gör ni där då?

Sedan måste jag ge oerhörd kritik till Grönans säkerhetskontroller. Att ta två sekunder blick i min väska och känna mig på armen är ingen säkerhetskontroll, det är ett skämt. Och jag är en förspråkare av bra säkerhetskontrollen, eftersom det ger en mycket trevligare och säkrare uppevelse. Jag har gått på en heldel konserter och festivaler, och detta var utan tvivel de sämsta jag vart med om. Om de fortsätter så här nästa år är inte frågan om någonting händer utan när.

Men, Veronica, hon var vacker som vanligt.

Återigen - jag hinner inte blogga. Men jag ska i alla fall skriva en liten lista om de jag ska blogga om. När jag hinner,

• Dags inläggen
• Konsert på grönan med Veronica Maggio
• Resturangbesök
• Lite tankar om barn och genus.

Imorgon åker jag ut på landet och äter kräftor. Det blir fint.

Jag hinner inte blogga för tillfället, så mina dagskriviningar ligger på is ett par dagar.

klockan ringde vid 6.00 och jag steg upp och gick till jobbet. Till min förvåning så var jag på jobbet redan 07.10, en ovanligt snabbresa. Tog det lungt en stund, började inte förrän 07.30. Sedan arbetade jag fram till 16.00 då jag tog mig iväg och träna. Idag kändes det riktigt bra att träna!

Duscha,ta bussen hem och se på en film medan jag åt en lowcabbar till middag. Lite slösurfande, sen blir det Idol och House.

Inte en dag som kommer gå till historien, men träningen gick bra, filmen var helt okej och mina kollegor kommenterade på att det syns att jag har gått ner i vikt. Så jag är glad!

(Och sjukt imponerade över att jag han med att skriva detta inlägg, det trodde jag inte.)

Gud, vilken svår fråga. Försälskels är fjärillar i magen och hjärtat i halsgroppen. Att vara kär är en sak - kärlek är för mig mycket mer. Kärlek kan du känna till den du valt att leva/vara tillsammans med, dina vänner, familj, ett band, en film. Allt möjligt.

Kärlek är en varm känsla av lycka, som gör att ditt liv blir litte bättre att leva. Kärlek är att värma upp någon annans liv lite grann, kärlek är att ge och att ta. Kärlek är när någon/något fått en liten, reserverad plats i ditt hjärta, så du alltid vet var du kan hämta den.

Kärlek är det största. Och det finaste.

Kärleken är nog det enda som kan såra och slita sönder dig på djupet. Speciellt om det är en person - känner du kärlek till människa, då kommer den kunna krossa dig. För att slita någon från dens reserverade plats i hjärtat, ja, det gör fruktansvärt ont.

Jag gissar att ni har läst det här inlägget förr. På min blogg, eller någon annans. Men jag måste säga det igen: jag fulkomligt hatar söndagar. En del är värre än andra. Idag är en sådan.

Känns som varje minut är ett steg närmare ett dödsstraff. Hängning eller så, jag riktigt längtar till måndag så jag slipper denna känsla. Och det blir alltid värre när man har varit sjuk, som i detta fall, eller har haft semester.

Jag kommer inte på något vettigt att göra, man gör det man måste, städar lite, tvättar, tar en promenad. Kollar samma saker om och om igen på mobilen, spelar wordfeud. Ingenting som kommer att förändra världen. Tar inte tag i något utan låter bara klumpen i magen växa sig allt större.

Det värsta är att alla andra är lika inaktiva. Ingen skriver blogg inlägg, så jag i alla fall har det att göra. Folk uppdaterar inte sina facebookstatusar speciellt flitigt. Ingen gör någoting, känns det som. Eller så har alla andra fullt med roliga aktiviteter. Och det är fanimej ännu värre.

// Bitter 2011

Okej, dagen är inte slut. Jag ska väl äta middag också, men jag får väl ta och berätta om det jag har ätit idag.

Frukost
En tallrik jordgubbsffil med Pauluns müsli, 2 smörgåsar (här brukar jag ta en crisp och en smörgås, men crispen var slut), varav en var en grovlimpa med fruktbitar, sånt där som är bakat i affären, den andra något fiberrikt bröd köpt från vanliga brödhyllan. Ost på ena, salami på andra. Och Bregott så klart.

Lunch
En liten matlåda med risotto rester, två brödbitar från ovannämnda fruktlimpa med bregott.

Ikväll ska det väl bli korv i ugn, tror jag. Herr T får laga maten. Kan väl tycka att det har varit ovanligt mycket bröd idag..... Men jag gillar ju bröd, bröd är gott. Tyvärr.

Min mamma heter Pia och min pappa Christer. Min mamma är den bästa. Det säger jag inte bara för att hon är min mamma, utan för att hon är det. Hon blir sällan eller aldrig arg, hon finns där med ett vettigt ord när det behövs och hon har låtit mig vara den jag är. Vilket är nog så viktigt, aldrig har hon ifrågasatt. Hon tycker inte lika som jag alla gånger, och tycker nog jag är lite av ett "smart as" som alltid vet bäst, mellan varven. Men, i grunden har hon alltid låtit mig gå min väg, och stöttat mig. Och alltid sagt att det viktigaste är att jag mår bra. Det kan man inte höra nog för många gånger.



Min pappa han resonerar in till dödagar, ska analysera allt. Och det är bra, för nio fall av tio har han rätt (även om jag aldrig skulle erkänna det). Och så är han så där spontan, gör smågrejer bara så där. Det är svårt att förklara om man inte känner honom, men mina små paprikadanser kommer helt klar från pappa. Utan att tveka. Han har också en förmåga att reta gallfebern på mig, och han gör det så jäkla medvetet. Han är nog den person som vet hur man bäst retar mig. Mitt konstnärliga drag kommer från honom, han gillar att fotografera, skriva, skapa.




Min vilja till att samtala, diskutera, läsa, det har jag fått från båda. Vi pratar mycket, högt och lågt. Och det gillar jag.

Mina fina, fina föräldrar.

Idag har jag sätt alldeles för mycket film. Det är ohälsosamt att se så mycket film som jag har gjort - jag har eventuellt tappat räkningen. Men det är ett bra tidsfördriv, inte sämre än att slöglo på tv, bättre kanske till och med. Här får man ju i alla fall ett intelligent avslut.

Den sista filmen jag såg, Dream Boy, var bra, men sen blev den lite läskig. Och så sluta den inte alls som jag ville att den skulle sluta. Jätte otillfredsställande, oväntat och konstigt. Jag hatar sådana filmer, alltså, filmerna får gärna ha oväntat slut. Det är bara bra, och det behöver inte gå som jag vill, men när slutet blir oväntat på det sättet att det inte finns någon logisk förklaring i det - då blir det bara minuspoäng. Så var det nu, så blev det sorligt också och det gjorde inte det hela bätter. Så, filmen var bra tills de sista 10 minutrarna..... Sen blev jag besviken och tyckte det var ett alltför märkligt slut.

Året var 1997 och jag skulle fylla 12 år. Självklart såg jag då på Voxpop, som alla barn och ungdomar gjorde på den tiden. Och så kom han där, med ögon som gnistrade. Taylor Hanson.

Oj, oj, oj vad jag var förälskad. Just då hade jag kunnat göra vad som helst för att få träffa honom. Jag fick till och med en briljant idé, jag ringde någonstans (telia måhända?) för att kunna köpa en gammal telefonkatalog från Tulsa i Usa. Det var en smart tanke, för jag insåg att i de nya fanns han inte med, det måste vara en från några år tillbaka när de inte var kända. Jag kommer ihåg hur telefonisten sa att den skulle kosta typ 3000 kr och jag lade på. Det blev ingen telefonkatalog.

Så självklart hade jag broscher, affischer över hela rummet (även i taket) och lyssnade i timtal på deras skiva... Jag kan fortfarande sjunga i princip hela låten till vissa låtar.



Och när jag tittar på videon så här många år efteråt så minns jag lite av känslan. Se vad han lysser! Och vilka ögon och leende. Haha, så klart jag blev supersåld. Men hjälp vilka kläder de hade på sig. Skönt att vi har sagt hejdå till 90-talet.

Jag har försökt låta bli att skriva om min sjukdom. För jag vill inte gnälla. Och att magsjuka är svårt att få till trevlig läsning. Men nu börjar jag gå mot ljusare tider, så då blir det inget gnäll inlägg utan ett pepp inlägg.

Idag har jag kunnat äta frukost! Hurra! Det ledsamma är att jag missar The Arks avskedskonsert på Grönan. Sorligt, men jag kan inte göra så mycket åt det. Har, som tur är, ändå sett de förr.

Så, nu ska vi se till att bli frisk. Och så tackar jag min lyckliga stjärna för bärbar dator. Då kan man göra det mesta från soffan och sängen.

Önskan om att jag hade missat personliga egenskaper, så det blir ett till inlägg.

Jag skrev ju lite om att jag har en bra värdegrund, jag menar med det att jag inte dömer människor utan se det för vad det är. Med deras svagheter och styrkor, på samma sätt vet jag att jag har fördomar. Men alla är hjärtligt välkomna att överbevisa dem. Jag tål tyvärr inte kritik, eller, jag tål den, det bara verkar som jag inte tål den. Hamnar jag i en situation där jag får kritik eller i en konflikt börjar jag gråta. Ibland kan det handla om att jag blir så jävla arg. Och så är jag konflikträdd, men jag jobbar på det. Jag har svårt att säga nej, säger ja direkt och så tänker jag lite och kommer på att det var ju jävligt dumt.

Jag är nog lite märklig med. Säger lite konstiga saker, gör lite märkliga grejer. Gillar att göra en fånig dans för att livet ska bli lite roligare, eller säger saker utan tänka mig för. Jag gillar att synas och höras, jag vill ha uppmärksamhet. Det är ett irriterande drag hos mig som jag är medveten om. Ibland ber jag folk säga till mig om jag är som ett ånglok. Någonstans har jag också fått en självinsikt som jag faktiskt är rätt imponerad av. Jag är furktnasvärt förvirrad, slarvig, stökig och ganska lat. Jag tappar alltid bort saker, det är rörigt här hemma och jag kan helt allvarligt tappa en sak och tänka: "Ah, den får ligga där."

Jag är av socialnatur, folk har en förmåga att börja prata med mig på typ konserter och bussar och så. Jag gillar människor, men till en början kan jag verka resarverad, innan jag blir varm i kläderna. Sen går min mun i ett. Dock är det svårt att komma mig nära, jag har under åren byggt upp en mur som några, men ganska få, får komma innanför.

Förresten, jag kallar mig socialist, feminist och bisexuell. Om man frågar, det gör folk oftast inte - men om de gör det svarar jag. Dock så är det inget jag bansunerar ut, för det är inte deras ensak egentligen. Fast jag är stolt, stolt över allt jag är. Jag vet mitt egen värde och kan säga ifrån när jag eller andra inte blir behandlade rätt. Jag är ganska orädd på det viset...

Nåja, hur stämde tillägget?

Hej,
Det här känns lite fånigt, eftersom ni som läser denna blogg förmodligen känner mig. Men jag ska i alla fall presentera mig, för så lyder rubriken.

Jag heter Moa, är 25 år men blir 26. Min ålderångest är brutal, varje gång jag tänker på att jag ska bli ett år äldre får jag ont i magen. Jag har så mycket jag vill göra innan det är försent, och tiden bara går och jag gör inte allt det där. Men det kommer, det gör det.

Jag bor i Stockholm, i ett inte så fancy òmråde. Men det är ett förstahandskontrakt och det är jag glad för. Jag har en sambo, jag kallar honom Herr T. 6 ½ år har det blivit tillsammans, och vi har väl bott ihop i typ 5 ½, det är helt otroligt.  Så klart har jag en mamma och en pappa, och så en storebror. Jag skulle vilja ha katter också, men inte så mycket nu, utan mera förr. Det saknas tid för tillfället.

Jag arbetar med världens bästa yrke - förskolelärare. Förskolan ligger Spånga och jag är biträdande förskolechef. Vilket låter finare än vad det är - men jag är grymt stolt ändå, jag har arbetat på min arbetsplats i 1 ½ år. Min starkaste sida är att jag har en bra värdegrund, även om det inte går att tacka mig så mycket för som mina föräldrar. Min minst braiga sida enligt mig är att jag är så förbannat rörig. Det får mig att vilja skjuta mig mellan varven.

På min fritid ser jag på tv-serier, tränar. löser korsord och kollar film. Gillar och resa, men gör det för sällan. Försöker träffa mina vänner så ofta som möjligt, men jag har alltid lite dåligt sammvete för att det blir så sällan. Speciellt de som inte bor i stan. Men jag hoppas de vet att jag tycker om dem. Det är det viktigaste tror jag: trots att jag är kass på att ringa och höra av mig. Men utan de är jag lite tom, det är en mycket viktig del av mig. Har liksom en rätt socialnatur. Jag gillar folk. Och att prata. Prata är fan bland de bästa som finns.

Duger det?

Alltså, jag har en förkärlek för gayfilm som inte är riktigt.. normal. Tror jag. Eller? När jag googlar, för att hitta bra titlar, verkar det ändå inte helt ovanligt. Det är en liten lätnad.

Funderar på om jag ska skriva ihop ett inlägg för att tipsa er om de filmer/serier jag tycker är bäst. Tio filmer att rekomendera. För det är fanimej en guldgruva, med mycket bra film som gripper tag i en, och som folk vanligtvis inte tipar om. Problemet är att de kan vara lite knepigt att få tag i, speciellt om man ska ha svensktextning. Men allt går om man vill.

Carola sörjer. Hon har genomgått en operation och tagit bort sin äggstock, vilket innebär att det är osäkert om det blir fler barn för sågerskan. Hon lider av att hon inte kan ge Amadeus ett syskon. Samtidigt är hon inte desperat, hon har väntat in rätt person och relation, men hon vet vad man längtar efter med en relation och en man. Barn, antar jag att hon menar.

Carola är 45. Hon sörjer att hon inte kan få barn på grund av en bortoppererad äggstock. Kanske borde hon sörja för att hon börjar bli för gammal i stället...

Oj. Jag råkade köpa Six Feet Under säsong 1. Sånt som händer.

Red.s anm.: Det blir en lista 1-30, har fått en positiv kommentar. Så då kör jag, senare idag.

Igår tittade jag på "Vad hände med?" programet där Alex Schulman, Pernilla Whalgren, Ann Söderlund och Jonas Gardell (love) i listform diskuterar stjärnorna som försvann. Det finns problem med programet.

1, Programet borde vara gjort av Filip och Fredrik
2, Ingen tar en naturlig ledarroll vilket gör att det blir lite rörigt.

Men va fan - det spelar inte så stor roll - för Jonas är ju med. Jag älskar Jonas, han är utan tvekan roligast i Sverige, men ändå med det där allvaret jag gillar. Sen att han efter halva programet verkar inse att det inte finns någon klar ledare och börjar ta allt för mycket plats, ja, det är lite störande, men förlåtet eftersom det just är Jonas. Han är ju sån, det är ju hans grej liksom.

Men det märks att det är en udda kombination. Pernilla och Jonas verkar inte vara bästa kompisar. Som när de pratar om Nalle Knutsson, dialogen gick typ så här:
Ann: Var han en tafsare?
Pernilla: Nej, han är ju super bög
Jonas: Har vi uppgifter på det? Har han sagt det?
Pernilla (blir lite osäker): Nej, men jag läste någonstans för ett tag sen att han erkännde att han var bi
Jonas: Jag, som öppet homosexuell man, måste bara säga att det inte är något man erkänner. Det är inte ett brott som erkänns. Möjligtvis kan man säga att man medger det.

Jag minns inte exakt val av ord, men typ så gick det till. Och då blir jag lite glad. Först för att han ifrågarsätter om programmet ska outapersoner som eventuellt är i garderoben eller om vi ska föda folks stereotypa bilder av bögar. Det gillar jag. Och sen hur han hugger på att hon använder ordet erkänna, det är bra att han säger i från. Då blir jag glad. På samma sätt som jag blir glad när de gör en liknelse mellan Björn Borgs ex och Crazy Frog. Att han inte tycker det är shysst att göra så mot en människa som förmodligen inte har det lätt. Det är fint, det är sånt som får mig att gilla Jonas lite extra. (Samtdigt blir jag lite ledsen på Pernilla, men jag har inte så höga förväntningar på henne.)

I detta program var det Pernilla som höll i listan. Den som jag var minst intresserad av, kommer i alla fall fortsätta se för Jonas lista måste jag bara få presenterad för mig.

Jag funderar på en ny såndär 1-30 dagar. Har tänkt på det ett tag, och vi ny inspiration när jag såg att en blogg jag följer gjorde det. Tanken är sån här, ett inlägg per dag där jag berättar om det som titlarna på inläggen anger. I text då, inte bilder denna gång. Även om jag kan tänkas lägga till lite bilder. Titlarna lyder så här:

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek 
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag 
Dag 05 – Vad är kärlek? 
Dag 06 – Min dag 
Dag 07 – Min bästa vän 
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag? 
Dag 15 – Mina drömmar 
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne 
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta 
Dag 25 – En första 
Dag 26 – Mina rädslor 
Dag 27 – Min favoritplats 
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Så, nu avgör ni - är det intressant läsning? Är det i onödan? Jag kommer nog avgöra själv om jag vill och orkar med engagemanget, men ändå, vad säger ni? Bra eller anus?

Andra saker man kan göra när man är sjuk: tv-serier. Så jag startade upp en ny. Modern Family. Perfekt, avsnitten är typ 20 min långa. Och det är roligt. Sån feel good serie, där det aldrig blir sorligt eller ledsamt. Det bara puttrar på, även om det finns en ton av alvar i serien.

Det handlar om en familj, eller släkte kan man väl säga. Morfar med sin nya blivna, mycket yngre fru och hennes 11 åriga son. En dottern, med man och tre barn, samt sonen, med man och adopterad flicka. Se den, får mig att le stort flera gånger.

Och det härligaste med den är att den verkligen visar att denna familj älskar varandra, och accepterar varandra, trots missöden, oenseheter och bråk.Se video här.

Alltså. Jag är inte intresserad av fotboll. Inte mer än att jag ser svenska matcher i typ VM och EM och möjligtvis kval. That's it. Men sjukdom kan odla oanade intressen.

Så nu har jag läst 32 flashback sidor om skvaller om Fredrik Ljungberg. Är egentligen inte speciellt intreserad, men jag sugs in av flashbackarnas resonemang, vad de "vet". För saken är den att nästan allt är ju hittepå, men så finns det den där delen där det finns ett korn av sanning, och hittar man den på flashback, ja, då kan man veta något innan alla andra vet det. Förra sommaren med Sven Otto, det visst jag, tack vare flashback, före tidningarna.

Tillbaks till Fredrik. Skavallret handlar mestadels om hurvida han är gay, och hans pappas som fick en våldtäktsanmälan på sig. Om våltäkten kan jag inte säga mer än att fallet vart nedlagt.  Och vad har jag kommit fram till om hans läggning? Inte mycket. Han springer omkring med assnygga fotomodeller (talar för straight), sägs ha bott med Jöback i London (talar för gay), pratar väldigt lite om sitt privatliv (talar för intrgirtet) har sagt i en intervju:

– Det har ryktats länge om att jag skulle vara gay. Det bryr jag mig inte alls om. I stället är jag stolt, säger han.

– Jag älskar mode, och jag tycker att så många gay-människor har fantastisk stil. Så det är en komplimang för mig. Och jag förstår verkligen inte varför folk är så intresserade. Jag har bara bestämt mig för att inte prata om det.

 

(Upplägget talar för gay, eller att han är trött på frågan - han är ju förnekat flera gånger. )

 

Och så har jag kommit fram till att Arsenals hejarramsa för han var: Freddie your gay, but we love you anyway

(säger mest om fotbollsfansen.)

 

Så min gayradar säger: 40 % att han är straight, 30% att han är bi, 30% att han är gay. Lär väl vissa sig efter att karriären är slut.

 

Jag åkte till jobbet och var där vid 7.00... och åkte hem vid 9.20. Jag är sjuk, helt enkelt.. Så jag gör sukdomsaktiviteter. Tittar på hem till gården, ligger i soffan och läser skvallertrådar på flashback. Sådant man aldrig gör annars.

Hem till gården är en sån himla bra sjukdomserie. Du kan missa hur många avsnitt som helst, men ändå förstå vad som händer hyfsat snabbt när du blir sjuk.

nästa gång.

Det här med att laga mat kan va hemskt kul. Igår gjorde jag en maträtt med namnet Pulled Pork. Skit bra rätt, räcker till många (eller länge om man vill det), gör sig praktiskt taget själv och blev jävligt gott. Även om jag behöver piffa upp den lite till nästa gång.

Ungefär så här funkar det:
* Picnicbog, eller liknande. Typ 1,5 kilo.
* Tomater på burk, jag körde på coctaltomater men fungerar nog med vanliga krossade.
* 4 klyftor vitlök, eller mera. Jag tar nog fler nästa gång.
* Chipotlepasta (viktigt, viktigt) Jag tog 1 och ½ msk. Vart ok i styrka, men ta två om du vill ha lite mer sting i den.
* Kalvfond (eller kyckling, eller det som finns hemma)
* Oregano efter tycke och smak
* Koriander malen, typ ½ msk
* Spiskummin, tog väl ungefär 1 -2 msk.
* Dijonsenap, drygt 1 -2 msk.
* Äppelcidervinäger 3 msk
* Socker 2 ½ - 3 msk (gärna ett mörktsocker)
* En bruk bönor du gillar
* Glöm för fan inte salt och peppar, det gjorde jag.

Hacka vitlöken, vill ni kan ni ju slänga med lite vanlig lök. Här är saken den att egentligen ska det vara i en gryta, alltså en sån riktig gryta (ingen kastrull) som ens mamma har. Har man ingen sån tar man vad man haver. Jag tog två ugnsformar och ställde i varandra, för att få lite tjockare botten. Och så hällde jag i lite olja, på med tomaterna och alla ingredienser utom bönorna. Rör om lite. Ta bort svålen på griseknoen(va lite noga där - jag var inte så noga för att behålla smakerna i köttet, men det kommer jag vara nästa gång, fettet trådar sig inte på samma sätt som köttet gör) och lägg köttet på tomatsåsen.



På med grytans locks aluminiumfolie för min del och skjuts in i ugnen. Ugnen ska stå på typ 125 - 150 grader. Och nu måste det få ta tid mina vänner. Lång tid. Min vägde 1,3 kilo och jag hade den inne i 3 h och 45 minuter. Den var absolut inte rå, men här vill vi ha köttet så där riktigt jävla mört, så där så det faller sönder i trådar, så då kan den allt stå längre. Mellan 4-5 h är nog bra, men det där får ni ha på lite känn. Jag kollade till den ungefär en gång i timmen, så inte all vätska hade försvunnit. Glöm inte det. Fasligt trist om vätskan är borta, är den på g att koka bort: på med vatten.



När jag ansåg att köttet var klart gjorde jag så att jag tog ut det ur ugnen, tog bort köttet och drog med hjälp av två gafflar sönder köttet i trådar. Egentligen ska det väl falla isär, men eftersom det inte riktigt var så mört fick jag allt hjälpa till lite. Sedan mixade jag tomatsåsen och lade allt i en kastrull och hade i bönorna. Smaka av med salt och peppar ungefär här. Lät det koka i ca 45 min - 1 h. Grejen är att har ni gjort det i gryta kan ni nog bara gegga ihop allt och skjuta in det i ugnen typ en timme till. Så det riktigt gottar ihop sig.



Serverade i tortilla bröd, med salladsblad under. Och så lite av Herr T:s grovhackade salsa. Fy fan vad gött! Resterna har fungerat som pålägg och kommer säkert bli i alla fall en soppa tror vi. Sådan mat gillar vi!



Bon apietit!

Alla minns vi var vi va. Jag satt i mitt rum, tittade på tv och pratade med en kompis i telefon. Jag var 15 år och förstod att det jag såg var modernhistoria och helt galet. Senare har jag insett att de var mitt första "minns du var du var?" tyvärr har de blivit några sen dess. Självklart går tankarna till alla anhöriga och familjer, men 11 september ändrade världen för alla. På en dag levde vi i en värld där terrorbrott var och är en del av vår dagliga risk. Alla vet att de kommer hända igen men man vet aldrig när. För mig personligen fick jag också ett uppvaknade. Jag var 15 och förstod något jag tidigare bara annat. Att alla människors liv är inte lika mycket värda i allas ögon, att vi och media ser värre på vissa människors död än andras... Och det gjorde mig då så oerhört arg, mitt i chocken. Hur minns ni 11 september?

Efter gårdagens konsert kunde man trott att jag skulle vakna upp utan röst. Eller med världens tjockaste hals och feber. Men icke, de syndromen klarade jag mig utan. Det jag däremot vaknade upp med var.... ögoninflammation!



Ni ser, rött. och lite geggigt. Trevligt. jag antar att det är ögoninflamation. Har inte haft det i mitt vuxna liv, så jag är inte riktigt säker. Men jag antar att boven till sjukdomen är dessa:



Linser. Aldrig haft ögoninflamation innan linserna. Jag tar förgivet att något skit hamnat bakom linsen och legat och gottat till sig över dagen....

Host och harkel. Att skrika sig hes på konsert var väl ett så där smart drag när man redan var på gång att bli förkyld. Men det var det värt. Det var en fin kväll, mycket folk. Håkan är alltid bra, men jag måste väl erkänna att det lyfter lite om man ser någonting. Är i alla fall nöjd med kvällen, och sista låten, Två steg från Paradise var fantastisk.

Däremot var det inte trevligt att nästan hamna under spårvagnen, för att folk verkligen måste in i den. Alltså, när det är värre tryck för att komma på kollektivtrafiken än vad det är under konserten (stod långt bak) då är det något fel. Tjejen framför mig höll på att ramla ner på marken. Vilka idioter det finns.

Men vi gick tillbaka och tog spårvagnen från Skansen. Och det var det värt, för sen vart det Håkan allsång på spårvagnen, vilket var mycket trevligt och en riktigt stämningshöjare. Det är något speciellt när en hel spårvagn sjunger "Känn ingen sorg för mig göteborg"

På väg hem från träning. Idag testad vi Sh'bam för första gången. De kändes inte lika avancerat i korografin, vilket passar mig rätt bra. Blev inte lila trött som jag brukar bli, de dröjde 1,5 låt innan de började kännas jobbigt. Om detta beror på enklare träning, eller förbättrad kondis ska ja ha osagt. Hade ju en liknande upplevelse i Söndags. F ö tar det 30 min från Hötorget till vby. Hem till mig tar det 15-30 min mer, beroende på hur bussarna går. Och då är de tre km längre bort. Känns jävligt surt vill ja lova!

På väg hem från träning. Idag testad vi Sh'bam för första gången. De kändes inte lika avancerat i korografin, vilket passar mig rätt bra. Blev inte lila trött som jag brukar bli, de dröjde 1,5 låt innan de började kännas jobbigt. Om detta beror på enklare träning, eller förbättrad kondis ska ja ha osagt. Hade ju en liknande upplevelse i Söndags. F ö tar det 30 min från Hötorget till vby. Hem till mig tar det 15-30 min mer, beroende på hur bussarna går. Och då är de tre km längre bort. Känns jävligt surt vill ja lova!

Varit på hårgänget och färgat mitt hår hos Simon. Och nu har jag en sjukt fin färg, brun och så att att den riktigt skimmrar. Fantastiskt. Var bara ett problem. Frisören prata engelska, det sades att han förstod svenska men jag prata engelska ändå. Så ska man artigt konversera. Pub, tror jag klara mig. Även om jag eventuellt sa att ölen va får istället för billig. Men han fatta nog ändå, vart i alla fall inte allt för mycke pratat utan bara på det där artiga sättet. Så kom jag underfund med att han var bäst på att schamponera av de fyra olika personerna jag varit hos på hårgänget. Det gäller ju att ta i lite, det är ju då det blir så där skönt. Har alltid tyckt att hårtvätten är något av de bästa när man klipper sig. Lovar att bild på håret kommer upp!

Awesome. Det fungera.

Idag är det söndag och jag har varit och tränat. Idag kändes det ovanligt lätt, inte för att jag inte blev alldeles röd och svettig, men jag blev det inte lika fort. Det fick mig att tänka att jag ska ta och öka upp svårighetsgraden en aning. Man vill ju inte fuska sig fram här i livet. Har satt som något slags delmål att jag ska gå ner 10 kilo tills det nya året börjar. Det gör att jag behöver gå ner ungefär 0.6 kilo per vecka, görbart även om jag inte har gjort det varje vecka sen jag börja träna. Men varje gång jag ställt mig på vågen har den visat nedåt, och det är det viktigaste.

Jag försöker ha en annan syn på viktnedgången denna gång. Jag kallar det inte att banta, det är jävligt laddat ord med en massa krav på mig. Det handlar om att jag ska käka så bra mat som möjligt, fast det gör inte så mycket om det blir något mindre nyttigt en eller två dagar i veckan (och jag lastar inte mig själv om det blir fler gånger heller.) Ni vet skam och skuld leder bara till skit. Sedan tränar jag två gånger i veckan, och där är jag lite hård mot mig själv däremot. Jag ska träna två gånger i veckan, helt enkelt. För att jag känner att jag behöver det, jag blir piggare och mår bättre. Och då går jag liksom ner i vikt ändå, så får man lite muskler med och det ser alltid lite bättre ut.

Jag försöker helt enkelt (nåja, inte helt enkelt) ändra mina livsvanor till det bättre. Ska boka in en tid hos dietisten med - även om jag inte är särskilt nöjd över upplägget de erbjuder mig. Men det känns som det är ett inlägg för sig.

Så, 10 kilo till jul är inget krav, det är en målsättning för att ha något att jobba mot. Gör helt enkelt inte ett skit om det blir 5 kilo. Eller 9. Eller 12. Allt som är nedåt är bra. Pepp, pepp!!

Efter att ha trott att de bara gick att mms blogga till blogg.se från iphone såg jag att Lillavild gjorde ett vanligt inlägg från sin iphone. Självfallet vill jag också lära mig denna kunskap, och gör som jag borde gjort från början. Googlat. Och nu testar vi tipset som hittades, hoppas de funkar! Gör det de ökar de mina bloggmöjligheter. Lovly.

Jag gillar hösten. Det finns så mycket fördelar med den, en är att jag får tillbaka lusten att laga mat. Och det är bra, för det är mycket roligare och trevligare att känna sig inspirerad av att laga mat än att inte göra det. Känner du inspiration blir det till oftast godare.

Några saker som står på min lista att göra inom en snar framtid.

• Pulled pork/fläskflams
• Kycklingpaj
• Kålpudding
• Nikkaluktasoppa
• Potatisgratäng med något gott till.

Mycket av detta får jag dock vänta med, potatisen måste bli gammelpära och kålen vinterkål. Sen är det bara att köra!

Veckans konstigaste, utan tvekan, var när jag hörde låten "Det känns perfekt" på radio. Direkt när jag hörde låten hörde jag att det var Jocke Berg, hans röst känner jag igen... jämnt. Jag blev lite förvirrad, visste inte att han hade en solokarriär. Inte för att jag har stenkoll på Kent längre (väldigt dålig koll faktiskt) men nya skivsläpp brukar jag inte missa.

Så jag googlar det. Och inser att det är ledmotivet till bilar 2. Och jag blev så chockad och förvånad att jag nästan inte hade ord. Han är typ den sista jag skulle kunna tänka mig göra en låt, nej fel av mig, sjunga in en översättning av en låt, för en film av Pixar. Jag har bara två förklaringar. Pengar eller att hans ungar vill det. Eller totalt sinnesförvirring.




Personligen tycker jag inte det är bra, men inte sååå illa. Lite som han vacker utan spakel. Men, det är ett rätt kasst betyg för att vara Jocke Berg.

Ni vet sådana där sidor som får en att skratta? Typ tjuvlyssnat, tjuvtittat och min nya personliga favorit: dame you auto correct! - Herr T tror att mycket av det är hittepå. Jag väljer att tro gott ( eller ont, beroende på hur man ser det) på mänskligheten och tror att allt har hänt. Men egentligen spelar det ingen roll. För det är roligt ändå, och det är ju ändå syftet, att roa människor.

Fast lite roligare blir det ju om man tror på det...

Mina möjligheter att blogga är numera... bortblåsta? Denna vecka har varit helt omöjlig att hinna med, jag har haft alltför mycket inplanerat.

I måndags var jag och klippte mig. Det blev ungefär som förra gången men jag trivs i den frisyren. Så blir det färgning nu på måndag. Det är jag lite orolig för, han som ska färga mig prata inte svenska. Kanske får rosa hår, vi får väl se.

Sen var det tisdag och dags för träning. Dancearobic. Det vidrigaste ever, jag trodde jag skulle dö. Eller i alla fall gå därifrån, men jag stod ut och ledaren hige fivade mig och sa bra jobbat efteråt. Det kändes rätt bra ändå. Men aldrig igen. Jag lovar.

Onsdag begav vi oss på en omväxlande handling, bunkra på Willys och ÖoB. Höst innebär hamstertider, som ni alla vet. Så, då var man också hemma ganska sent.

Torsdag var väl förvisso inget speciellt, men då har jag ju mina sena dag på jobbet.

Igår, fredag, var det konferans och kick off hela dagen. Konferansen var givande, och kick offen trevlig. Maten var god (trerätters, jordärtskockssopa till förrätt, entrecot till huvudrätt och kladdkaka med amarettogrädde till efterrätt) men jag blev alldeles för mätt. Sen var det bowling - vilket jag verkligen är helt värdelös på men jag gör mitt bästa och tycker att det är rätt kul ändå. Det gäller att bjuda på sig själv. Efter bowling gick vi vidare till eken och tog en drink och sen hemgång. Jag var väl hemma runt halv ett, lite lagom så där, men kunde inte sova till längre än kvart i nio. Så jag känner mig något trött.

Så ni ser, bloggen hinns inte med. Men under dagen ska jag bättre mig. Jag har, förstår ni, inga storslagna planer för idag. Känns jävligt skönt.

Att överleva en zombiekatastrof, kursen man måste läsa på ABF. Passar jävligt illa denna termin men hoppas, hoppas, hoppas den är tillbaka till nästa!