Ett gömt behov

Min mamma heter Pia och min pappa Christer. Min mamma är den bästa. Det säger jag inte bara för att hon är min mamma, utan för att hon är det. Hon blir sällan eller aldrig arg, hon finns där med ett vettigt ord när det behövs och hon har låtit mig vara den jag är. Vilket är nog så viktigt, aldrig har hon ifrågasatt. Hon tycker inte lika som jag alla gånger, och tycker nog jag är lite av ett "smart as" som alltid vet bäst, mellan varven. Men, i grunden har hon alltid låtit mig gå min väg, och stöttat mig. Och alltid sagt att det viktigaste är att jag mår bra. Det kan man inte höra nog för många gånger.



Min pappa han resonerar in till dödagar, ska analysera allt. Och det är bra, för nio fall av tio har han rätt (även om jag aldrig skulle erkänna det). Och så är han så där spontan, gör smågrejer bara så där. Det är svårt att förklara om man inte känner honom, men mina små paprikadanser kommer helt klar från pappa. Utan att tveka. Han har också en förmåga att reta gallfebern på mig, och han gör det så jäkla medvetet. Han är nog den person som vet hur man bäst retar mig. Mitt konstnärliga drag kommer från honom, han gillar att fotografera, skriva, skapa.




Min vilja till att samtala, diskutera, läsa, det har jag fått från båda. Vi pratar mycket, högt och lågt. Och det gillar jag.

Mina fina, fina föräldrar.