Ett gömt behov

Skriver inte blogg just nu, på grund av tidbrist. Återkommer på... fredag? Eller lördag?

I ett försök att få lite ordning här hemma har vi nu förskaffat oss a- och b-sysslor. En person får i en vecka ta hand om asysslorna och den andra tar då bsysslor och sedan byter man. Fint, fint, vi får se hur bra det fungerar.

Asysslor är att rengöra toalettstolen, dammsuga kök, hall och delar av vardagsrummet, torka av köksytor och vid kaffekokaren. Bsysslorna innefattar att plocka här hemma, vid matbord, vardagsrumsbord och bänken i hallen. Man ska också ansvara för posten och reklamen, återvinigen och soporna samt vattna blommorna.

Allt det där andra, som städning, disk, tvätt och så vidare får fortsätta vara som det är nu. Det fungerar ändå bra, även om de skulle behövas städas oftare. Men om detta system fungerar kommer det ju i alla fall bli fuskstädat oftare, och det är ju bra det.

Efter en heldel rörande, hackande och hällande blev det en fantastiskt middag. Herr T hade ett fulltsjå med vinbladsdolmarna, och jag lyckades få till den godaste hummusen ever. Vågar man säga att den var bättre än den på restaurang? Ja, det vågar man. För det var den. Baba Ganushen vart även den god, och myntasåsen blev helt okej. Hade kanske behövs en smula mer mynta och lite mindre vitlök. Och vinbladsdolmarna var grymt goda, även om de hade kunnat kokat en liten stund till, och det hade lyft ytterligare om vi hade haft något typ av kött i. Kanske lammfärs?




Till huvudrätt blev det Tabbuli med kyckling. Tabbulin var helt perfekt, bulguren hade dragit till sig smakerna av persilja, mynta, lime och citron på ett helt underbart sätt. Kycklingen var kryddad med koriander, spiskummin, gurkmejram, salt och så citronjucie. Den fick bra smak trots för kort marineringstid. Kändes som smaker som passade Tabbulin som handen i handsken. Tabbulie kommer nog bli en återkommande rätt hos oss, kanske även till vardags. Nyttigt, enkelt och otroligt gott. Bilden blev tyvärr lite sudig.



Och så tillsist ett fruktfat, en perfekt efterätt. Vattenmelon, bigaråer, physsalis, röda- och grönavindruvor, apelsin, nektarin, äpple, annanas och "ollonfrukt" (ser ut som en taggigboll utanpå och så öppnar man den och så är det en vittgeleiggrej innuti som ser ut som ett.... ja, ni får gissa.)



Och ja, lite mycket middag för två. Men nu har vi rester till lunchen, och en garanterad hit nästa gång de kommer gäster!

Idag ska vi laga libanesisk middag. Mummsfilibabba! Följande rätter har vi tänkt oss:

Förrätt - mezes
- Vinbladsdolmar
- baba ganoush
- Hummus
- Yoghurtsås
- Libanesiskt pitabnröd

Huvudrätt
Tabbouli med kycklingfilé

Efterrätt
Fruktfat

Jag har huvudansvaret för baba ganushen, hummusen, yoghurtsåsen och kycklingen. Kommer nog lägga mig i fruktfatet också. Bilder kommer, jag lovar!

Jag och Herr T går in på Stockholms bostadsförmededling. Den säger: "Tack och välkomen åter om 4 år." och detta blir jag så jävla less på.

För jag vill ha ett shysst boende utan att behöva köpa.

Nu är det väl inget större fel på vår lägenhet, förutom att den ligger så överjävligt till att det knappt räknas till Stockholm. 1:a oktober får vi försöka byta, och det blir det vi kommer satsa på. Ta oss till Hässelby Strand eller gård, då har man i alla fall t-bana, även om det är lååångt in till stan.

Men det som gör mig irriterad är följande; att de som inte köper har inte råd. Vi skulle ha råd, kanske inte med det flärdigaste eftersom vi inte vill överlåna oss och bränna alla sparpengar. Men det handlar inte om det. Det handlar om att ingen av oss vill äga vårt boende. Varken Herr T eller jag vill ha det ansvaret, de lånen, oron över ränteläget. Jag vill inte fundera på vad jag ska göra om toaletten går sönder; jag vet att jag kan ringa ett samtal och så fixar de det. Och jag behöver inte betala ett ruttet korvöre. Jag vill ha hyresrättens friheter, helt enkelt.

Men, den här jävla stan gör att man tvingas i att tänka i de banorna, och det är för jävligt. Det gör mig arg. Vart fan ligger valfriheten i det? Ibland hatar jag Stockholm.

Idag begav jag mig ut till Enskede dalen och satt och prata om utvecklingssamtal en heldag. Hur vi ska få utvecklingssamtal som bygger på läroplanen och inte är bedömande. Det är lättare sagt än gjort, och innan lunch tänkte jag att vi nog aldrig skulle komma fram till någonting. Efter lunch kom vi i alla fall framåt och jag tror att det kan bli riktigt, riktigt bra.

Fredag om en vecka ska vi ha planeringsdag, eller vad man nu ska kalla det. Då ska vi diskutera utvecklingssamtalen utifrån läroplanen med våra kollegor. Deras tankar och åsikter ska vi sedan ta med oss och binda samman det till en helhet.

Ibland är det jävligt kul med sådant, även om det är tufft för hjärnan. Man är inte van att sitta still en heldag. Var riktigt skönt att gå och träna efteråt.

Jag såg på Aktuellt att ett lugn har lagt sig över London. Ett lugn som bygger på snabbare polisiära insatser, snabbare domar och hårdarestraff. Samtidigt berättar en kvinna att hon känner en mamma vars son har blivt arresterad 97 (!!) gånger på ett år. Inte en enda gång har de hållt kvar honom, för han har inget gjort. En annan kvinna berättar att hennes son inte kan gå ut med sina kompisar, för då blir de gripna och anklade för att tillhöra ett gäng. En man har en historia hur han barnbarn blir vistierad gång på gång, första gången var det ballt, nu känner han sig föredmjukad.

Ungefär nu är det dags att vi öppnar ögonen. Vad fan håller de på med i England? Vad hände med mänskliga rättigheter? Hur i helvete kan de tro att de kommer lösa de bakomliggande problematiken på detta sätt? Vakna upp, Mr Cameron, vakna upp. Jag kan inte allt för mycket om England och dess sociala situatione. Men jag har sett de socialrealistiska filmerna och jag hör vad folk säger. Det finns monumentala klyftor. En hel generation (som såklart bor på fel sida av stan) som inte har något framtidshopp. En hög ungdomsarbetlös. Detta är problemen du behöver lösa Cameron, då kommer problematiken med kravallerna lösa sig med.

Och nu säger jag kravallerna. Jag spår nämligen att de kommer ske igen. För blev jag gripen 97 gånger på ett år, utan att anklagas för något, skulle jag känna mig jävligt föredmjukad, felbehandlad, diskrimnerad. Så jag skulle med alla lagliga medel jag har uttrycka mitt missnöje, få mina mänskligarättigheter respekterade. Jag är en sansad person. Jag tar inte till våld, eller förstör. Det finns dock andra, som fungerar annorlunda. Det är inte okej, men jag förstår varför. London lär brinna igen.

Nu blir det ett träningsinlägg =) Har nu provat på Zumba två gånger. Första gången kändes det rätt koreografiskt avancerat, då var det riktigt svårt med kordinationen mellan varven. Senast var det inte lika svårt med koreografin - men det var jobbigare i stället! Jag kände mig svettigare och flåsigare då. Båda tycker jag är bra. Det ger liksom olika dimenstioner och lite olika träningar.

Veckan som kommer blir det dancearobic. Det bävar jag lite för - tror det är sjukt jobbigt. Veckan efter det har vi bokat in Sh'bam. Det senaste inom dansträning, sägs det. Här ligger man i framkant. Och det ser jag verkligen fram emot. Verkar super roligt!

Det enda jag grämer mig för att jag fortfarande inte har lyckats boka in Afro, de går helt enkelt skitdåliga tider, men skulle väldigt gärna prova det.

Jag har börjat titta på Spung. Såg, framförallt, säsong 2 när det begavs sig och fullkomligt älskade den. Och så började jag förra veckan kollas på säsong ett. Och jag tänkte: "Vad fan har jag gjort?!?!" jag var helt övetygad om att jag hade dödat en älskling, förstört ett fint minne.

Denna fantastiska serie var helt plötsligt överdriven, overklig, överspelad och rätt banal. Och så såg jag nu andra delen. Och jag kände att den rädda upp det lite. Visst, några scener är pinsamt dåliga. Man liksom kvider lite inombords, men däremellan finns den där fantastiska Spung känslan. Även om den inte är lika stark som då, jag har ju ändå blivit åtta år äldre och vet en massa saker jag inte visste då. Min verklighet ser inte ut som den gjorde då, och inte heller min bild av verkligheten.

Men ändå finns den där underbara älsklingskänslan kvar mellan varven. Och det är skönt, jag tycker inte om att förstöra fina minnen.

Scenen nedan är ju fanatastisk rolig, kanske bästa scenen i avsnittet jag just såg.

Jag skulle ha varit och tittat på Jonad Gardell ikväll. Han kör Trafiksplats glädjen för parkteatern, gratis och allt. Men vädret kändes inte allt för lockande och jag känner mig lite trött. Ett hemma behov helt enkelt, känns som jag är hemma rätt lite nuförtiden (i mina mått mätt.)

Så det blev att handla regnskor (som stövlar fast mer i skoformat), ta en stavpromenad, laga carbonnara (mums!) och äta den. Nu dricker jag kaffe, och snart slår jag på ett avsnitt av Spung. Sen blir det nog svt:s nya satsning Maestro. Och duscha med.

Ni ser, fullt schema ändå.

Åh, såg att Veronica Maggio ska spela på Grönan. Avsluta deras konsersommar. Jag bokar såklart även in det datumet. Har än så länge bara sett Säkert! där, men under september är det en spelning jag vill se varje vecka. Och tre av dem kommer jag inte missa. Är i alla fall himla glad över Veronica på Grönan, nu får jag se henne utan att gå på hennes egna dyrakonsert! Jippie!

Såg precis på gränsen. En svensk actionfilm om den norsk-svenska gränsen julen 1942. En svensk soldat irrar sig in på den norska gränsen, och filmen handlar om konsekvenserna av detta.

Filmen var en helt okej actionrulle, ovanligt bra för att vara svenskfilm. Men egentligen gav det inte så mycket svar på frågor utan gjorde så jag fick mer frågor. Med andra ord: den berättade ingen realistisk historia om beredskapstiden i Sverige.

Men vad hände egentligen med de 300 svenskarna som försvann vid norskagränsen under kriget? Jag skulle väl gissa på 1, några dog i eldstrid med tyskarna (när de förmodligen hade hjälpt norska motståndsmän) 2, några tog livet av sig 3, några frös ihjäl 4, några desterade 5, några är fel i statistiken. Men det vore ändå spännande att få reda på hur mycket eldstrid det egenligen var mellan tyskar och svenskar. Det kan ni väl luska fram? Och hur många svenskar dog egentligen i sverige under andra världskriget? Och av vad? Hur många i anfall? Och hur många hade vi ihjäl? Så mycket frågor, frågor som gränsen tyvärr inte ger svar på.

Sen gav filmen vatten på min kvarn. De försöker inte framhäva tyskarna som några sympatiska typer, vilket självklart stämmer överens med alla mina fördomar om tyskar. (Ja det finns jättemånga trevliga tyskar. Men det finns alltid en liten, liten bit i mig som ändå alltid vet vad tyskarna egentligen går för.) Ja, jag jobbar för att få bort den sidan av mig. Men gränsen bättrade inte på den känslan för ikväll i alla fall.

Summan av kardemumman: gränsen är sevärd som en lite ovanlig svensk actionrulle, men tro inte att ni kommer få ett historiskt dokument presenterat för er.

Såg på "tack för musiken" på svt ikväll. Det kan nog arta sig, Nicklas Strömstedt var faktsikt inte så dålig som jag hade väntat mig. Även om det mellan varven var lite stelt mellan honom  och Ola Salo så ledde han ändå samtalet på ett bra sätt. Dels var det ju första avsnittet, vilket kan bidra, men även det faktum att det just var Ola Salo som det handla om har säkert sin förklaring till stelheten. Det blev väl inte så mycket av ett samtal, vilket tanken är, utan mer av en monolog med inpassningar från Nicklas. Inget fel med det heller, vill jag säga.

Måste ändå säga att när Ola Salo utsåg "Ther's a crack, a crack in evetything, that's how the light get's in." till den bästa textraden blev jag lite varm. Great minds think alike.

Har varit en fantastisk fin dag idag. Fast det har regnat. Jag är nöjd. Gjorde en tidig start, åt frukost och tog mig in till Stadion för att träffa bästa lillavild och gå på zumba. Det gav mig en energikick och förkylningen kändes nästan inte av någonting.

Sen begav vi oss för att äta lunch - blev kycklingspett med bulgur. Efter det lämnade jag av make up påsen till Amanda, den rätta ägaren. Jag fick en flaska vin som tack. Det var rart. Tog tuben hem, möte zombies och en tant som var helt faschinerad av min mobil; att de både gick att ringa och att den hade en sån där mp3. Hon tyckte det var väldigt smart. Jag kände väl lite: välkomen till 2010-talet, men svarade artigt.

Hem - diska, skriva handlingslista, gå och handla. fastnade i godisfällan tillslut ändå, men va fan det är ju lördag. Laga lammfrikadeller med tomatsås, goda även om såsen inte såg så aptitlig ut. Se ett avsnitt av Angels in America (love, love, love).

Och allt kompanjerat av regn. Det var något fint överdagen. Som vanligt; inga bilder. Måste bli bättre på att fota och lägga upp bilder. Skäms på mig.

Försöker vara lite nyttig och väljer att köpa naturgodis som helggott. Och jag vet att det så klart är lika illa med det choklad och yoghurt överdragna nötterna och frukterna som med vanligt godis. Så jag tar bara pytte lite av de med yoghurt. Och satsar mest på nötter. Nog för att de är saltade och rostade men ändå.

Och så inser jag (något jag egentligen vetat) att det är lika illa det. Fan då. Fast, det är ju faktiskt i alla fall lite bättre fetter i nötter än i godis. Och inte lika mycket tillsatser. Det är ju bra. Man ska inte va för hård mot sig själv. Men, ikväll blir det inga fler. Spar de till imorgon.

Jag har (nästan) lyckats besegra förkylningen. Idag känns den nästan helt bra, vilket gör att jag vågar träna imorgon. Bra där.

Hur gör jag då, undrar ni? Jag har provat Kan Jang och andra naturläkemdel men tycker de är dyra och ger en måttlig effekt. Först och främst vill jag berätta om mina vanliga kurer, för att hålla mig frisk och kry.

• Ett glas proviva på morgonen
• Två kapslar fritt flytt (omega 3) på dagen, förslagsvis till middag. Obs! Ta de innan du äter, annars kan du rapa fisksmak. Inge roligt.
• Ett glas tranbärjucie på kvällen.

Jag vet inte om det fungerar, men jag har fått för mig att det har viss positiv verkan efter vad läkare har sagt.

Sedan då, när förkylningen ändå kommer (för det gör den alltid när du jobbar med barn) vad gör jag då?

1. reagera på första symptom, om du nyser mycket till exempel.
2. Häll upp ett glas vatten och lägg i en c-vitamin tablett. Drick,
3. Drick lite extra mycket tranbärjuice.
4. Ät gärna en c-vitaminrik frukt.
5. Avsluta med att på kvällen ta ytterligare en c-vitamin tablett.
6. Efter dag två tar jag max en c-vitamintablett tills förkylningen har försvunnit.

Detta brukar jag göra i två dagar från första symptom. Dag tre borde du ha kunnat utesluta om du har blivit bättre eller sämre. När de har fungerat för mig så har det varit så att mina symptom för en förkylning har funnits kvar (jag har nyst en del, näsan har runnit lite och det har ömmat litegran på bihålorna) men inte alls på samma vis som när jag är förkyld annars. Jag lyckas inte undvika förkylningen, men mildra den på skalan. Säg av fyra gånger har det fungerat två, och c-vitamintabletter är faktsikt rätt billigt. Och det har en bevisad effekt. Dock vill jag höja ett varningsfinger för denna c-vitamin överdos i långa loppet, det kan helt enkelt ge njursten vid kronisk överanvädning. Inte så kul, så om ni nu gör detta så gör det bara de första dagarna när förkylningen är på gång....

Till allas glädje (speciellt en persons) så är smink-påsenes ägare hittad. Så här gick det till:

På kvittot stod det telefonnumer till affären som sminket var sålt i. Jag ringde på vinst och förlust, och tänkte att de på något sätt kunde spåra kortnumret till ägaren. Så jag ringer och berättar mitt ärende. Tjejen säger då typ: "Detta är helt osannolikt. men står det johanna på kvittot?" Vilket det gjorde. Så berättar hon att hon sett att hennes kompisar har tappat bort sitt smink på facebook. Så ägaren var upphittad! Jag gav tjejen mitt telefonnummer och bad henne ge det till hennes kompis - så ringde kompisen strax efteråt.

Och hon var verkligen jätteglad - sa att hon fick hopp om mänskligheten och allt möjligt. Jag blev lite glad, faktiskt. Känndes fint att göra en människa så glad utan speciellt mycket ansträgning.

På lördag ska jag in till stan och träna (om nu inte den eventuella förkylningen sätter stopp i träningshjulen) så då ska påsen återbördas till dess riktiga ägare. Fan, vilken solskenshistoria!

jag har hittat en påse med smink från make up store. Påsen hittades strax efter att ägaren lämnade tunelbanan mot vällingby, runt 19.00 onsdag den 17 augusti. Påsens innehåll var inköpt drygt en timme tidigare.

Jag vill gärna att ni uppger någon typ av kännetecken för innehållet i påsen/vad som står på kvittot för att de ska komma till rätt ägare.

Imorgon ska jag även ringa affären och se om jag kan spåra ägaren på detta sätt. Sprid gärna detta inlägg på era bloggar, så finns kanske chansen finns att ägaren hittas.

Veckan som kommer ser ut som följer;
Måndag: träna (check)
Tisdag: APT
Onsdag. Träffa Sanna
Torsdag: Jobbar till 17 = händer inte så mycket den dagen. Stavpromenad?
Fredag: Hemmakväll
Lördag: Träning
Söndag: Tvätt

Får väl se om det dyker upp något mer!

Jag smsade just in 100 kr till Radiohjälpen, för att de kan hjälpa mer än vad jag kan göra på Afrikas Horn. Det dövar mitt dåliga sammvete och jag litar på att radiohjälpen gör ett shysst jobb och försöker verkligen ge bort så mycket som möjligt.

Ni borde också göra något. Ingen borde behöva svälta ihjäl år 2011.

Smsa 50, 100 eller 200 till 72 999 för att skänka motsvarade summa. Det har ni råd med.

Jag och Herr T bestämde oss förra veckan för att göra en tripp till Trosa över lördagen. Det blev också att vi bokade ett bed and breakfast rum, för att komma hem idag.

Min mamma är uppvuxen i Trosa och jag har i många år velat åka och titta på hennes gamla hemstad, så det var roligt att det äntligen blev av. Vi började med att krångla oss igenom Stockholmstrafiken och sedan checka in på vårt rum. Eftersom ägarna av bed and breakfastet skulle åka bort fick vi ingen frukost, utan det fick vi stå för själva. men för 1100 (ungefär) fick vi en... svit? stor som vår lägenhet. Det var två sovrum, ett med dubbelsäng och ett med enkelsäng. Sen fanns det bastu, jacuzzi, toalett så klart, relaxavdelning och en köksavdelning. Det gick och koka vatten, kaffe, micra mat och så fanns det ett litet kylskåp. Det fanns även en grill och den använde vi oss av för middagen. Vi lämnade av våra väskor och tog bilen in till Trosa.



Och där började ett letande efter parkering. Det var inte lätt, men tillslut lyckades vi ställa oss på gatan. Vi fick gå en liten bit, men det gjorde ingenting. Vi vandrade ner mot stan och fikade på marispanhuset. Där hade de fantastiska hemgjorda pralliner, men de var mäktiga som tusan. Efter detta vandrade vi längst Trosaå och ut till suckarnasbro. Det blev en kort rundvandring på stan, men eftersom den inte är så stor gick det fort. Det var väldigt mysigt i Trosa och jag fick en Visby-känsla, även om de var mindre och inte riktigt lika gammalt.




Sen vart det att handla middag och frukost, åka förbi min mammas gamla bostadshus, kolla på hennes skola, och tillslut hitta mormors grav. Det vart en fin, men lite sorlig stund. Jag var glad att graven stod kvar.



Sen tog vi bilen tillbaka till boendet. Vi grillade, gick en promenad (med högt gräs och blängande kor), badade jacuzzi och bastu. Vilken lyx! Och det kändes verkligen privat, vilket var skönt. Kan verkligen rekomendera Bergs Gård för personer som har tänkt besöka Trosa.

På gång mot Trosa! Lite lunch först - sen försöka krångla sig igenom Stockholm. Resten ska (nog) gå bra! Mms-inlägg kan tänkas komma!

Supermedicin ska bota alla virus. Låter för bra för att vara sant. Och det är det nog också. Dels kommer det säkert en massa ruskiga biverkningar, men de vill jag inte ens gå in på. Utan detta handlar om ett mycket värre dilemma med denna typ av läkemedel. Och det är att folk lever längre och inte lika fler dör.

"Fy fan vad cyniskt" tänker ni. Kanske, eller humant. Beror på hur man ser det. Alltså, vår jord är kraftigt överbefolkad och vi kan inte i dagsläget fördela resurserna på ett rättvist sätt, tydligaste exemplet på det är väl just nu svältkatastrofen på Afrikas horn. Och forskarna spår att detta kommer bli allt vanligare, på grund av våran påverkan på naturen.

Och på det ska vi lägga en medicin som får folk som gör att folk bli friskare och överlever längre. Så vi kommer bli ännu fler för att fler kommer överleva och skaffa fler barn and so one. I världen finns det nära 40 miljoner människor som lever med Hiv eller Aids. Jag skulle gissa, att många av dem i barnaföddandeålder.. Och det är bara två virussjukdomar av flera.

Jag menar inte att människor ska lida, och gå en fruktansvärd död till mötes. Jag menar bara att vi måste börja tänka på våran jord. Om dessa läkemedel kommer till användning måste vi tänka på hur vi ska försörja alla dessa människor som "egentligen" borde ha avlidit. Läkekonsten är idag så galant att detta är något vi redan borde fråga oss. Hur ska vi fördela våra resurser på ett rättvist sätt? För ingenting tyder på att vi kommer bli färre, om det inte sker något oförutsätt. Vi kan inte bara fortsätta med en agenda att alla ska bli friskare - men vi ser inte till vår kornbod. Nu pratar jag inte om Sveriges, eller Usas kornbod. Nu pratar jag om världens. Hur ska vi gemensamt få vatten och mat att räcka till? För ingen människa ska behöva se sitt barn dö av svält.

Eller, har jag glömt en del av ekvationen? Är det bara meningen att denna medicin ska komma väst till nytta? Är det våra virussjukdomar som ska botas? Tyvärr lever vi ju i en sådan värld redan som det är, men, jag vet inte om jag vill att den utvecklingen ska fortsätta.

Så, frågan är, är vi (du och jag) beredda på att ransonera på mat och vatten så att vår värld kan vara fri från virussjukdomar? Ta ställning till det, och lös problemet, innan ni kommer med mirakel mediciner....

Och jag vill bara tillägga att jag här skiljer på kollektivitet och den enskilda personen: för kollektivet tror jag det finns en massa frågor som måste lösas innan man utvecklar en sådan medicin. För den enskilda individen, som lider av Aids/Hiv/smittkoppor/annan virussjukdom finns det bara ett enda svar: kom fram med denna medicin. Och gör det fort som fan.

Jag har skapat lite kategorier för bloggen. Det är trevligt, tänker jag, men jag vet inte riktigt vad de gör för nytta. Eller om jag kommer använda dem. Jag är rätt dåliga på att kategorisera saker, mest för att jag ofta tycker saker flyter ihop.

Ska väl i alla fall försöka (såsmånigom) lägga upp bloggen på diverse blogghorsidor, ni vet sådana dära som ska ge fler läsare. Vete fan om det fungerar, men väl värt ett försök gissar jag. Skriver man jävligt provokativa rubriker kan det fungera, tror jag. Men inte annars. Det är ju så. Inlägg med rubriker som folk reagerar på blir lästa. Resten blir det inte. Folk fungerar så. Vilket inte är konstigt, jag är likadan.

På skoj skulle jag vilja köpa upp en reklamplats på typ tuben. Och så skulle jag göra någon spännanade reklamskylt. Typ: "Ett gömt behov. Googla det." Undra hur mycket läsare man får då? Det vore ett intressant test, för att se vad reklam de facto gör.

Fast, jag vet inte om jag egentligen är sugen på en massa läsare. Då känner man enorma krav på att skriva genomtänka inlägg varje dag. Det har jag inte tid med, därför blir det (ofta) sånt här ordbajsande. Det är jag desto bättre på. Men jag har förstått det som att stor-bloggare får massa reklamgrejs. Och det är ju nice. Gratis är gott!

Det här ska inte bli någon träningsblogg. Jag lovar och svär. Men jag måste bara reflektera över en sak.

Nu har jag tränat två gånger, och båda gångerna har jag nästan stutsat hem - och fortsatt som en duracellkanin när jag kommit hem. Jag är helt enkelt skit pigg. Nåja, alla har vi hört att man blir pigg av att träna, men det konstiga är att det har inte haft samma effekt tidigare gångert jag har tränat. (För det har faktiskt funnits sådana perioder.) och går jag med stavar kan jag bli piggare, men inte alls på samma sätt.

Så, vad beror det på? Sällskapet kan ju vara en bidragande orsak. Eller kan det handla om att det är mer omväxlande träning än vad jag har utsatt mig för tidigare? Förut har jag ju cyklat eller simmat, nu har jag ju gjort tre olika aktiviteter. (Crosstraining, löpband - fast i raskpromenad tempo ocgh cykling), tja, jag vet inte. Men det ger ju en helt klart effekten att det känns roligare, för att jag vet att jag kommer bli pigg!

Kvällen har inte alls blivit som jag trodde. Jag stängde, kom hem och åt och så skulle vi gå ner och hämta tvätten. Först och främst är ju allt inte klart i torkskåpet, men det är vi vana vid. Vi hänger upp några rester som får torka en stund till. Då hade, av någon anledning - jag gissar att någon avbruttit tumlingen - tvätten inte blivit torr i torktumlaren. Vi slår på den och går på en stavpromenad.

Vi kommer tillbaks, ungefär 30 min senare. Tvättiden är egentligen slut, men vi ska i alla fall gå och hämta den. Vi öppnar torktummlaren och finner... massa jävla spån!! Någon typ av... fyllning har varit i torktumlaren och tumlats runt med våra kläder. Den kommer inte från oss. De ser nästan ut som isolering, men så är det lite fjädrar i, så det känns snarare som att de kommer från ett gossedjur som har tumlats och tappar armen. Eller att någon har saboterat för oss (Herr T hade tidigare varit tvungen att tömma torkskåpet från blötakläder och hänga in våra. Det var vår tur att ha torkskåpet på vår tid. )

Så, vi får dela in tvätten i tre kategorier: 1, tvättas om 2, torrt (så klart han inte bli torrt) och 3, hängas upp där hemma.

Så vi bokar en ny tid till 19 för att kunna tvätta om kläderna. Sen går vi hem glada och nöjda.

Men den här historien saknar en sak. Någon som kan gissa vad? Ni vinner ett paket tvättmedel om ni listar ut det.

De sa något om frost på vädret. Nej. Inte än. Jag är inte beredd.

Celbrera mig! Jag påbörjade ett projekt och avslutade det. En bild (nästan) varje dag. Fy fan vad bra jag är.

Jag är en riktigt morningbitch. Med andra ord: en riktig trogen morgonpasset lyssnare. Hur länge som helst har Martina, Hanna och Kudjo haft semester. Hur länge som helst!! Jag minns inte ens när de satt vid mixerbordet sist. Innan midsommar? Precis efter? I don't rember.

Som mitt metadon har jag Knyckare och Diego. Det duger, men det är inte alls samma sak. Jag ser inte fram emot och lyssna på de, det gör jag med ordinariegäng. Eshan lysser ju upp den mörka himlen, det är bra. Men han - Adam - som gör krönikor om dumhet, honom förstår jag inte alls. Han måste vara dumheten personifierad.

Men, nu är det bara 7 morgonpass sändningar kvar tills metadonet tar slut och jag får blir en riktig morningbitch igen. Wonderful!

Natalie Portman. Det skulle jag väl kunna tänka mig. Men jag vet inte, är hon naturlig? Det är ett krav.



Så jag garderar med Kitty. Hon ser också sjukt bra ut, med attityd.

Om jag måste välja väljer jag nog ändå Kitty. Hon är mer egen, och jag gillar det.

Jag överlevde! benen och armarna värker, men jag klara det. Jag har gått på mitt första gympass. Och det var till och med lite roligt! Trodde jag aldirg att jag skulle säga.

Jag och Smarris när vi kollar på paraden.

Jag hade något jag skulle skriva. Något bra, men kort, men vad fan vad det nu igen?

Jag slår bloggläsar rekord idag. Helt klart. Det är mitt "Förresten, jag är inte hetro" inlägg som gör det. Det är jag väl medveten om. Åh, människosläktet är så förutsägbart. Men det är bra, det är ju det som är meningen med inlägget. Men ändå. Det säger sjukt mycket om människan.

Inte så tokig kan tyckas. Men lite tokigt är det väl med IS på träden? För frost är det inte, det är is.

Herr T har gått och jobbar. Ja, det var faktiskt 4 timmar sen. Jag har lite tråkigt, men det är rätt skönt att ha tråkigt ibland. Du pysslar med tråksaker som du inte hinner göra när någon är borta: hittar bloggar att strö läsa, skriver onödiga blogginlägg, författar små inlägg på forum, löser korsord och slötittar på tv. Hela tiden har du liite tråkigt, men inte så där jag dör tråkigt.

Så, förutom detta har jag även hunnit med revaxör. Jag hör ju så jävla illa så jag trodde det var en vaxpropp. Det tror jag inte längre. Ingenting hände. Inte som jag märkte i alla fall, jag fick bara ett märkligt lock för örat. Borde kanske gå och kolla upp det? Behöver eventuellt hörapparat om några år.

Och hur ser veckan ut för Madam då? Jo, som följer

• Jobba (så klart)
• Måndag: möte efter jobbet
• tisdag: gå och träna.. Hua.
• Lördag: Trosa besök, gå och kolla mormors grav, mammas gamla hus och hennes gamla skola. Och stosa i Trosa så klart (haha.) Hemkomst på söndag.

Kanske hinner klämma fin något mer. Just nu oroar jag mig mest för mitt komma ut inlägg på bloggen och om det blir några reaktioner. Men jag försöker ta det med ro, jag är vad jag är. Jag är stolt över den jag vet, och jag vet att de viktiagaste i mitt liv don't give a fuck. Det är allt som räknas.

Bah, man kanske skulle ta och göra lita nytta? Har städat toaletten - det var bra. Men annars? Inget som går till världeshistorien. Plocka lite innan Herr T kommer upp (nattjobbare får sova länge). Diska ska jag också göra, men det får bli lite senare. Ut och promenera står också på scemat.

På tisdag verkar det som jag ska gå och träna. Blir bra! Ser faktiskt fram emot att komma igång, även om jag vet att det kommer vara sjuukt jobbigt. That's life.

Förresten, skulle ni vilja att jag ladda upp lite bilder från Pride? Ni kära läsare får avgöra!

Jag kom inte på någon bra bild, det får bli en video.

Idag var jag och min vän Smaranda på Pride och tittade på paraden och gick på området. Det gör mig så stolt, och fylld med kärlek. Att vi lever i ett land där det faktiskt är möjligt, för många är det inte så enkelt. I många länder är det inte prat om HBTQ-personers rättigheter, utan det talas om straff. Så, även om det finns mycket att arbeta på i Sverie, så gör det mig stolt och glad att vi lever i ett land där vi i alla fall har nästan samma rättigheter som majoriteten.

Men, så finns det en del av mig som skäms. Jag arbetar i ett yrke där jag bland annat ska få barnen att förstå att det inte spelar någon roll vem du är, så länge du inte skadar någon annan. Och så kan jag inte riktigt stå för mig själv. Det skäms jag för, därför väljer jag att skriva detta blogginlägg.

För mig är det ingen stor grej. Det är hetronormativiteten som är problemet. Jag och Herr T har varit tillsammans i över sex år. Då antas det att jag är hetro. Jag varken vill eller kan säga att jag är det, men jag vågar och vill inte säga det varje gång jag träffar nya människor. Och när det har gått en tid, ja, då blir det svårt. För hur säger man en sån sak: "Förresten, jag är inte hetro." Det låter ju hur fånigt som helst. Och så måste jag lägga till en förklaring på min sexuellalägning, vilket faktiskt ganska få har med att göra. Helst av allt skulle jag vilja säga att jag inte vill definera den, men jag brukar ändå säga bi för att inte verka för märklig.

Min familj vet så klart, och mina vänner. Självklart även Herr T. Jag kan inte säga hur aktivit det är i deras medvetande, det är ingenting jag direkt pratar om, förutom med Herr T mellan varven. Det är hetronormativiteten igen - det blir så jävla ursäktande "Jo, men jag är fortfarande inte hetro även om jag varit tillsammans med Herr T i sex år." Mina arbetskamrater vet inte. Jag hoppas att någon av er läser detta, det skulle underlätta för mig....

Och så kommer det där med varför jag skäms och svaret blir: för att jag inte vågar. Jag vågar inte stå för den jag är, vilket jag i andra fall är så jävla bra på. Men i detta fall blir det så brännande, så svårt. För jag vet vad folk säger, vad folk tycker. Bland mina vänner är det ingen stor grej, inte för Herr T heller. Men för andra så... spelar det roll. De där blickarna som jag hade idag när jag gick med min Prideflagga, synlig. Jag var stolt över det, men jag såg att människor helt plötsligt såg på mig på ett annat sätt. Dömde mig, gjorde antagande om mig. Och jag vet att det blir så - varje gång, samma sak, för det står inte skrivet i min panna. Man ser det inte på mig annars. Att ställas inför det gång på gång är inte lätt, men nu tar jag tjuren vid hornen.

För jag måste vara stolt över den jag är. So what om folk tittar snett, ifrågasätter mig. Det är deras problem - inte mitt.

Nu har jag sätt klart den där dokumentären, The Cove, jag ville se. Jag blir ledsen när jag ser den, för den visar människosläktet från sin värsta sida. Hur människor kan slakta delfiner för... ja, vadå? Jag vet inte ens om jag förstår. Så vi ska kunna se de på delfinarium? Eller äta deras jävligt gifta kött? Det är för mig obegripligt. Men den gör mig också glad. Eller, i alla fall hoppfull. Människor som Ric O'Barry gör mig stolt. Vi kan ändra oss, vi kan alltid bli bättre. Och vi kan alltid göra något.


(Nåja han gör ganska mycket.)


Säger igen: Se den, se den, se den!!!

Återigen valde jag att göra om rubriken. Det får man ibland. Bilden visar en random lägenhet. Mitt första minne är helt enkelt hur jag springer omkring i vår Stockholms lägenhet som mamma och pappa har sålt, och vi städar ut, gissar jag. Jag springer omkring och ropar, och minns hur det ekade så himla roligt. Än idag, tack vare detta enda minne, vet jag något så när hur rummen låg. Men jag har inget minne av möbler eller dylikt, eftersom den var tomm när händelsen utspelade sig.

Denna fantastiska serie går i repris på SVT, såg den när den gick 2004 men väljer att se om den. Så jävla bra är den. Kortfattat handlar serien om när aids börjar sprida sig bland homosexuella i Usa.

Har bara sett första avsnittet än så länge, men Al Pacino är helt fantastisk i rollen som Roy Cohn, den aids-sjuke högerpolitken som inte är homosexuell, utan en hetro man som har sex med män, enligt hans egna utsago. Han har den ena huvudkaraktären, tillsammans med Justin Kirk som spelar Prior Walter, även han aids-sjuk. Båda gör ett lysande jobb, och även om jag inte minns mycket av serien så är de scenerna med Prior Walter som har etsats sig fast på näthinnan. Minns hur jag grät i ett av avsnitten...

I första avsnittet tycker jag även att Mary-Louise Harper briljerar i rollen som Harper Pitt, den valiumknapprande mormon frun som lever med en man som är långt inne i graderoben.

Har ni inte sett den måste ni helt enkelt göra det. Andra avsnittet ligger på SVT-play, så ni får helt enkelt leta upp det första av dem.

Anekdot: Jag och mamma skulle gå och se pjäsen Angels in America på statsteatern i våras. Miniserien bygger då på pjäsen. Jag hade köpt biljetter för att överaska mamma, och för att vi båda tyckte om serien. Tror ni inte att det var inställt på grund av sjukdom just den dagen vi skulle gå? En oerhört besvikelse.

Jag har massa att göra ikväll, känns det som. Detta har jag tänkt hinna med.

• Skriva flera bra blogginlägg (detta hamnar inte i den kategorin)
• Ladda upp bilder på facebook.
• Se på avsnitt 1 och 2 av Angels in America. Så jag kommer ifatt SVT. Jag har sett den en gång, men ändå.
• Läsa latinska citat.
• Försöka hitta Spung och Spung 2
• Kolla på en dokumentär om delfinslakt som gick på SVT dox igår. Insåg att jag skulle bli så upprörd att jag stängde av. Men jag vill verkligen se den.

HUR ska jag hinna med allt? Hur? Kvällen är förvisso ung och jag är ensam hemma. Men jag ska ändå upp i hyfsad tid imorgon, ska ju in till stan, äta lunch och checka in Paraden.

Förresten, Happy Pride!!

Det är svårt att hinna skriva blogg när man jobbar heltid och har ett annat liv. Ni får nöja er med de få smulor jag ger er, helt enkelt. Idag ska det handla om barnuppfostran. Jag vill säga att allt detta som jag skriver handlar om min uppfattning. Den är inte mer rätt eller riktigt än någon annans, man behöver inte hålla med, och jag kräver inte att alla ska tycka likadant.

Som många av er vet är jag förskolelärare, vilket gör att jag självklart brinner för dessa frågor. Några tänker väl att förskolan/skolan inte ska barnuppfostra. Fel, fel, fel. Det ska de, i allra högsta grad. Läs läroplanerna så står det där, svart på vitt. Så självklart intressear även barnuppfostran mig, även om jag inte har barn.

Det är bara det att jag tycker det är ett sånt värdelöst ord. Det borde inte heta barnuppfostran. Nu tänker ni: "Varför då? Man uppfostrar ju barn." Det är förvisso sant  - det är barn som blir uppfostrade, men målet är att de ska bli samhälldugliga medborgare, helt enkelt vettiga vuxna. Så det borde heta vuxenuppfostran. För det ger ett helt enkelt ett annat perspektiv på det - att det inte är vad det är som är det viktiga, utan resultatet. Vad de blir och våra intuntioner - vad vi vill att de ska bli. Inte sagt att de kommer bli det, men uppfostran måste ske, anser jag, med tanke på att barnen ska bli vuxna. Nu tycker väl de flesta att det är självklart, men det är det inte.

Se till exempel det här med curlandet. Att man gör allt för sina barn. Ja, du älskar de och vill inte att de ska fara illa och få allt gott i världen. Men vad gör det för nytta i deras vuxenliv? Genom att det curlas så skapas det ett beroende av dig. Ditt mål som förälder, och förskola, skola måste väl vara att de ska klara sig utan dig, så långt som möjligt? Inte så att de ska säga tack och hej när de fyller 18 år och du inte finns i deras liv längre, utan att du finns i deras liv, inte på grund av materieltbehov, eller ett behov av hjälp, utan att de vill ha dig i sina liv för att de väljer det.

Samma sak tycker jag med att barn ska visa respekt för äldre. Nej. Barn ska inte visa respekt för äldre. Barn ska visa respekt för andra människor, precis som vuxna ska göra. De kanske inte har lärt sig vad det innebär - det är våran del i saken. Men vuxna har ingen specialbiljett till respekt. Varför ska vi ha det? För vi har levt längre? Nej. Barn ska respektera dig för att du respekterar dem, och för att man inte behandlar sina medmänniskor hur som helst. En 14-åring ska inte säga fitta till sin mamma och pappa, men det ska de inte heller göra mot någon annan. Det är inte, enligt mitt tyckte, värre för att de gör det mot en vuxen. De försöker bara provocera mera, vilket tillhör en viss ålder. Däremot ska barn, och vuxna, visa solidaritet med sjuka och svagare människor. Så, när jag erbjuder min plats i bussen (vilket få gör nuförtiden) till en dam med käpp är det inte ålder det beror på. Det beror på att hon har ett större behov av att sitta än vad jag har.

Sen, en liten parantes, att man blir myndig vid 18 års ålder innebär inte att du inte får bestämma. Det är klart en 16-åring har rätten att bestämma över sitt liv, ingen människa kan hindra en annan människa från att göra vad de vill. Däremot har föräldrarna ett ansvar för vad barnen gör, och barnen får inte göra vad som helst utan förlädrarnas medgivande, det är långt ifrån samma sak. 

Han gör mig inte alltid glad, han gör mig också allvarsam. Men det är ingen dålig kombination. Det är en fantastiskt kombination till och med.

I alla fall en bild som får mig att skratta!

Jag har dragit upp vitlök från mamma och pappas planeringslåda på balkongen.

Kort presentation av handlingen: Balettdansös som blir galen.

Natalie Portman är lysande som Nina, balettdansösen som blir allt mer galen, en roll hon fick en välförtjänt oscar för. Flera gånger kan jag knappt skilja vad som pågår i Ninas huvud och i verkligheten, förrän i slutet av scenen. Och nu pratar vi inte om "bu-effekt"-läskigt utan "Kryperunderskinnet"-läskigt. Något jag tycker är mycket värre, men även mycket svårare att lyckas med.

Balettdelen i filmen är fantastiskt, genom filmen får man en inblick i mycket av det som kan vara problematiken med balett: krav från föräldrar, att kroppen förstörs, timmar av träning och när du tillslut blir för gammal, fast du fortfarande är ung. Filmen beskriver på ett realistiskt sätt vad jag tror att detta kan ha för påverkan på människor. Eller realistiskt eller inte, det vet jag inte, men filmen gör att det känns realistiskt.

Filmen blev även nominerad för bästa fotografi under Oscarsgalan, vilket den helt klart var värd. Det var ett mycket imponerade fotografi, vackert, bedårande och gör att man får en djupare insikt i vad som händer i Ninas huvud. Den ruskigaste scenen tycker jag nästan är när en tatuering rör sig på ett sådant sätt att det ser verkligt ut, men jag ändå, till en början, svårt att avgöra om det är på riktigt eller inte.

Filmen är helt klart sevärd, även om slutet kanske är lite förutsägbart. Det gör dock inte så mycket, eftersom vägen dit är så bra. Även om det är obehagligt...

ibland är hans så fantastiskt jälva bra. Eller oftast faktsikt.

jag började jobba idag igen. Det har gått bra, man kommer så snabbt in i det. Jag stängde, men 45 minuter innan hade alla barn gått hem. Så jag klappade ihop och gick hem, det var rätt skönt. Kommer få jobba över denna vecka, på grund av sjukskrivning, så det kvittar sig i längden. Imorgon öppnar jag - så då är det tidig start. Bloggen blir med andra ord lidande. Kommer dock tillbaka med mera i morgon, då slutar jag 15.00 så då ska det väl finnas lite blogg tid. Har en recension från filmen "black swan" jag vill skriva. Imorgon, som sagt. Men jag lever i alla fall!