Ett gömt behov

Jag har börjat titta på Spung. Såg, framförallt, säsong 2 när det begavs sig och fullkomligt älskade den. Och så började jag förra veckan kollas på säsong ett. Och jag tänkte: "Vad fan har jag gjort?!?!" jag var helt övetygad om att jag hade dödat en älskling, förstört ett fint minne.

Denna fantastiska serie var helt plötsligt överdriven, overklig, överspelad och rätt banal. Och så såg jag nu andra delen. Och jag kände att den rädda upp det lite. Visst, några scener är pinsamt dåliga. Man liksom kvider lite inombords, men däremellan finns den där fantastiska Spung känslan. Även om den inte är lika stark som då, jag har ju ändå blivit åtta år äldre och vet en massa saker jag inte visste då. Min verklighet ser inte ut som den gjorde då, och inte heller min bild av verkligheten.

Men ändå finns den där underbara älsklingskänslan kvar mellan varven. Och det är skönt, jag tycker inte om att förstöra fina minnen.

Scenen nedan är ju fanatastisk rolig, kanske bästa scenen i avsnittet jag just såg.