Ett gömt behov

Jag och Herr T går in på Stockholms bostadsförmededling. Den säger: "Tack och välkomen åter om 4 år." och detta blir jag så jävla less på.

För jag vill ha ett shysst boende utan att behöva köpa.

Nu är det väl inget större fel på vår lägenhet, förutom att den ligger så överjävligt till att det knappt räknas till Stockholm. 1:a oktober får vi försöka byta, och det blir det vi kommer satsa på. Ta oss till Hässelby Strand eller gård, då har man i alla fall t-bana, även om det är lååångt in till stan.

Men det som gör mig irriterad är följande; att de som inte köper har inte råd. Vi skulle ha råd, kanske inte med det flärdigaste eftersom vi inte vill överlåna oss och bränna alla sparpengar. Men det handlar inte om det. Det handlar om att ingen av oss vill äga vårt boende. Varken Herr T eller jag vill ha det ansvaret, de lånen, oron över ränteläget. Jag vill inte fundera på vad jag ska göra om toaletten går sönder; jag vet att jag kan ringa ett samtal och så fixar de det. Och jag behöver inte betala ett ruttet korvöre. Jag vill ha hyresrättens friheter, helt enkelt.

Men, den här jävla stan gör att man tvingas i att tänka i de banorna, och det är för jävligt. Det gör mig arg. Vart fan ligger valfriheten i det? Ibland hatar jag Stockholm.