Förresten, jag är inte hetro.
Men, så finns det en del av mig som skäms. Jag arbetar i ett yrke där jag bland annat ska få barnen att förstå att det inte spelar någon roll vem du är, så länge du inte skadar någon annan. Och så kan jag inte riktigt stå för mig själv. Det skäms jag för, därför väljer jag att skriva detta blogginlägg.
För mig är det ingen stor grej. Det är hetronormativiteten som är problemet. Jag och Herr T har varit tillsammans i över sex år. Då antas det att jag är hetro. Jag varken vill eller kan säga att jag är det, men jag vågar och vill inte säga det varje gång jag träffar nya människor. Och när det har gått en tid, ja, då blir det svårt. För hur säger man en sån sak: "Förresten, jag är inte hetro." Det låter ju hur fånigt som helst. Och så måste jag lägga till en förklaring på min sexuellalägning, vilket faktiskt ganska få har med att göra. Helst av allt skulle jag vilja säga att jag inte vill definera den, men jag brukar ändå säga bi för att inte verka för märklig.
Min familj vet så klart, och mina vänner. Självklart även Herr T. Jag kan inte säga hur aktivit det är i deras medvetande, det är ingenting jag direkt pratar om, förutom med Herr T mellan varven. Det är hetronormativiteten igen - det blir så jävla ursäktande "Jo, men jag är fortfarande inte hetro även om jag varit tillsammans med Herr T i sex år." Mina arbetskamrater vet inte. Jag hoppas att någon av er läser detta, det skulle underlätta för mig....
Och så kommer det där med varför jag skäms och svaret blir: för att jag inte vågar. Jag vågar inte stå för den jag är, vilket jag i andra fall är så jävla bra på. Men i detta fall blir det så brännande, så svårt. För jag vet vad folk säger, vad folk tycker. Bland mina vänner är det ingen stor grej, inte för Herr T heller. Men för andra så... spelar det roll. De där blickarna som jag hade idag när jag gick med min Prideflagga, synlig. Jag var stolt över det, men jag såg att människor helt plötsligt såg på mig på ett annat sätt. Dömde mig, gjorde antagande om mig. Och jag vet att det blir så - varje gång, samma sak, för det står inte skrivet i min panna. Man ser det inte på mig annars. Att ställas inför det gång på gång är inte lätt, men nu tar jag tjuren vid hornen.
För jag måste vara stolt över den jag är. So what om folk tittar snett, ifrågasätter mig. Det är deras problem - inte mitt.
Känner igen mig i det där. Folk bara antar, men vid ett eller annat tillfälle så måste det komma upp...
för mig har det aldrig handlat om att vara hetero, homo, bi eller något annat. För mig handlar det om att inte begränsa vem jag tycker om.
Om jag tycker om en person, så gör jag det. Oavsett om det är kille eller tjej eller något mittemellan. Det är ju pesonen jag blir kär i...inte kroppen.
Tror att många ser Pride som en "homo"-grej och inte ens tänker på att man kan vara bi. Det tycker jag man stöter på hela tiden, om någon har ihop det med nån av samma kön så antas det direkt att personen är homosexuell och undrar över tidigare partners som varit av annat kön. Tycker man alltid får upplysa folk om att man KAN vara bisexuell. Homo är inte det enda alternativet, men många glömmer bort bisexualitet.
Mally: Det kommer ju upp förr eller senare, har hitentills varit undvikande i sådana diskussioner. Det är slut med det nu. Måste tuffa till mig lite! Du hittade orden för det som jag inte gjorde: jag vill inte begränsa mig. Det är precis det allt handlar om person - inte kön.
Lillavild: Verkligen! Det känns som att folk nästan har svårast att ta bisexuella på allvar: dels för många ser det som ett ungdomsnyck, men jag tror också att det handlar om att folk har svårt att förstå att man kan vara attraherad av båda könen OAVSETT vilket du är tillsammans med för närvarande..
Stå upp för den du är oavsett om det gäller sexualitet politik eller moral. Du blir inte mindre älskansvärd för det. Det viktiga är att den man älskar oavsett kön förtjänar den kärlek man vill ge. Så du gjorde rätt som bar din prideflagga med kärlek och stolthet
Åh, du är nog världens finaste mamma! <3
