Ett gömt behov

Alltså. Jag är inte intresserad av fotboll. Inte mer än att jag ser svenska matcher i typ VM och EM och möjligtvis kval. That's it. Men sjukdom kan odla oanade intressen.

Så nu har jag läst 32 flashback sidor om skvaller om Fredrik Ljungberg. Är egentligen inte speciellt intreserad, men jag sugs in av flashbackarnas resonemang, vad de "vet". För saken är den att nästan allt är ju hittepå, men så finns det den där delen där det finns ett korn av sanning, och hittar man den på flashback, ja, då kan man veta något innan alla andra vet det. Förra sommaren med Sven Otto, det visst jag, tack vare flashback, före tidningarna.

Tillbaks till Fredrik. Skavallret handlar mestadels om hurvida han är gay, och hans pappas som fick en våldtäktsanmälan på sig. Om våltäkten kan jag inte säga mer än att fallet vart nedlagt.  Och vad har jag kommit fram till om hans läggning? Inte mycket. Han springer omkring med assnygga fotomodeller (talar för straight), sägs ha bott med Jöback i London (talar för gay), pratar väldigt lite om sitt privatliv (talar för intrgirtet) har sagt i en intervju:

– Det har ryktats länge om att jag skulle vara gay. Det bryr jag mig inte alls om. I stället är jag stolt, säger han.

– Jag älskar mode, och jag tycker att så många gay-människor har fantastisk stil. Så det är en komplimang för mig. Och jag förstår verkligen inte varför folk är så intresserade. Jag har bara bestämt mig för att inte prata om det.

 

(Upplägget talar för gay, eller att han är trött på frågan - han är ju förnekat flera gånger. )

 

Och så har jag kommit fram till att Arsenals hejarramsa för han var: Freddie your gay, but we love you anyway

(säger mest om fotbollsfansen.)

 

Så min gayradar säger: 40 % att han är straight, 30% att han är bi, 30% att han är gay. Lär väl vissa sig efter att karriären är slut.