Ett gömt behov

Jag ska idag försöka författa flera längre blogginlägg, men det blir senare... Har ägnat dagen åt att försöka förstå. Vad hände i Oslo och varför? Jag blir äcklad, förfärrad, måste ta en paus och sen vill jag veta mer. Vi kanske alla fungerar så, jag vet inte. Vi åkte till Vällingby. Tände ett ljus i kyrkan, skrev i deras bok. Det kändes rätt, för första gången i mitt liv kände jag att jag ville vända mig till kyrkan. Lugnet ger möjlighet till eftertänksamhet. Vad är det för värld vi lever i egentligen? Ska skriva ett längre blogginlägg om det, men det kommer handla mycket om hur vi pratar om vad som hänt. Vad det är, inte den känsla jag har inför det.

Det är väl det att det känns så nära. Rent geografiskt, men även personligt. Jag har varit på politiskakurser för Ung Vänster, där många ungdomar har samtals under flera dagar, jag föreställer mig att dessa kuser inte helt olik den som hölls ute på Utöya. Jag kan förställa mig känslan som var innan, glädjen, lusten och den politiskaandan, men aldrig den känslan som kom att bli. Min svenska favoritpolitiker, som jag har lyssnat och pratat med flera gånger, Ali Esbati var där. Ja, det känns närmare, och därför berör det mig mer än 11 september gjorde. Och jag vet att människor möter förfärliga och värreöden varje dag. Men det spelar ingen roll. Denna gång kom det nära, riktigt nära.