Ett gömt behov

Ibland kan det vara så vackert här ute att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är som att kvällar som denna tar ön ett liten del av mitt hjärta och behåller den, begraver den med sin skönhet. Ikväll dog jag litegrann, men det gör ingenting. För bara att få se det som jag såg ikväll, höra syrsorna spela och känna dofterna gör det värt det. Det skulle faktiskt vara så att om jag försvann så skulle det inte göra så mycket. För kvar på näthinnan hade jag det vackraste man kan tänka sig, skönhet i all sin renhet. Så klart går det inte att fånga på bild, jag kan göra fåfänga försök, men man får aldrig med alla nyanserna. Och inte heller dofterna eller ljuden går att fånga det är omöjlighet.




Denna ö är mitt paradis, min oas, mitt ställe att få kraft ifrån. Jag tror det är få som förstår vilken stor och viktig del Arholma har i mitt hjärta. Och ikväll, ja, då bjöd hon verkligen till.