Ett gömt behov

Idag har jag varit ute i naturen, haft en riktigt frilufsdag. Det är fint, på många sätt. Det är stilla och lungt i naturen och man har tid att tänka och samla kraft. Egentligen, uppvuxen på en ö som jag är, borde jag vara en natur människa av rang. Jag borde kunna nästan allt om fiske, hur man tänder en eld och vilken fågel som är vilken. Verkligheten ser annorlunda ut, vilket kan förvåna många som lär känna mig. Jag är en urusel simmare och kan knappt ro, och att skilja en fisk från en annan, ja, det kanske jag klarar av med 4-5 arter. (Vilka flera sorter jag har lärt mig på senare år.) Varför blev det så? Kanske är det min uppväxt, mina föräldrar var aldirg särskilt drivna på att få ut oss i skogen, även om de kanske gjorde tappra försök mellan varven, speciellt min pappa. Fast de gav snart upp, skulle jag tro, och insåg faktum - hon är ingen naturmänniska.

Nej, jag väljer nog staden framför naturen (nästan) alltid. I staden är de få saker som skrämmer mig, visst att bli mördad, våldtagen eller rånad gör självfallet det. Men den risken ser jag som väldigt liten. I naturen är sannolikheterna mycket högre att skrämmande saker kommer att dyka upp, en geting, broms eller valfri äcklig insekt.



Sen är det så att man ofta blir varm i naturen, solen gassar och det olidligt. Eller så regnar det och man blir blöt. Det hör även till saken att jag är 1000 ggr bättre på att dricka en latte/ta en öl och snacka än vad jag är på att hitta svamp som är ätbar. Inte för att jag har letat speciellt många gånger, men jag skulle tro att jag på min höjd känner igen 3-4 svampar, så att låta mig plocka svamp låter livsfarligt. Och jag skulle tro att jag är betydligt bättre på att dansa (trots att jag är dålig på det) än vad jag är på att trä på en mask på en krok. För att inte tala om att nattklubben (trots att det var länge sen sist) känns som en mer natrulig miljö för mig än vad fiskebåten gör..

Och så är väl sanningen den att ensamheten i naturen skrämmer mig mer än vad en trånga tunnelbana någonsin kommer göra. Så är det bara, det går inte att ändra på. Så de tillfälliga gästbesök i naturen som jag gör är trevliga inslag, något som får mig att njuta just då, men jag är ändå glad att det är så sporadiska som det är. Det är bara att inse faktum: Jag kommer aldrig bli en frilufsmänniska, även om egen hämtad/fiskad/jagad mat alltid smakar godast.