Ett gömt behov

Att prata. Alltså, om det är något jag mår dåligt över, som har skrämt mig eller upprört mig, då pratar jag.
Och pratar.
Och pratar.

Jag tjatar så att de går hål i öronen på dem som är mig nära. Herr T ska ha en eloge, han står ut med mitt tjatande. Men iblannd säger han "Nu räcker det", med all rätt förmodligen. Jag skulle passa utmärkt i terapi tror jag...